Colm Tóibin har lätt till skratt, även när det han berättar är inramat i svärta. Hans röst är ett instrument som spelar med skiftningarna i det han vill ha sagt – ljus och mörker, ironier och allvar. Handfast fångas lyssnaren in ett nät av genomtänkta svar och stundens infall.

Det märks även att han är fostrad i en kultur där det muntliga berättandet skattas högt – alldeles särskilt en subtil, absurd humor. Som talare är han expansiv och tar plats, rena motsatsen till författaren vars prosa är koncentrerad och vackert utmejslad.

Han har kommit till Bokmässan i Göteborg från New York, med en jetlag-dämpande övernattning vid Heathrow, där han inte orkade något annat än att se på tv. BBC visade en dokumentär om George Harrison, säger han med ett utropstecken.

–Jag har över huvud taget aldrig, aldrig tänkt på George Harrison!

Colm Toibin var i sju-åttaårsåldern när gruppen slog igenom och ”föräldrarna började klaga på Beatles”. Hans äldre syster förde in den unga popmusiken i denna traditionella katolska familj, bosatt i det lilla samhället, Enniscorthy (viktig i bland annat romanen ”Brooklyn”).

När han nu återupplever Beatles, observerar han hur Paul McCartney blivit mindre och mindre attraktiv med åldern, John Lennon däremot, blev vackrare.

–Ringo var alltid ful, säger han med ett bitskt skratt och nämner i förbifarten att en del av musiken, som ”This boy”, var riktigt bra.

Musiken är nämligen viktig för honom, inte bara att lyssna på eller inspireras av utan betydligt mer konkret. Gång på gång när han berättar om sitt skrivande talar han om rytm.

–Den verkliga skrivprocessen börjar när en gestalt, idé eller scen blir till rytm. Musiken är väldigt viktig för mig och jag är särskilt intresserad av strukturen.

Tóibin är, inte minst efter storverket ”Mästaren”, idag en etablerad författare. Att han valde den banan beror på att han inte kunde mycket annat. Som barn var han en innesittargrabb medan hans bror var sportig och alltid utomhus. Han var dessutom grabben som hellre sneglade på pojken än flickan i grannhuset. Han var altarpojke och läste gärna romaner av Hemingway, Sartre, Camus och förstås Kafka. Under några år arbetade han som journalist, han har skrivit essäer, romaner och noveller, men började som poet. Det var vad han egentligen ville skriva, men det blev helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu är han aktuell i Sverige med berättelsen ”En lång vinter”, där språket onekligen har sina musikaliska kvaliteter. Den utspelar sig i en liten by i de spanska Pyrenéerna. Det är ett lågmält familjedrama där den alkoholiserade modern efter ett gräl om vin lämnar hemmet och överraskas av en snöstorm. Hon försvinner över bergen. Eva Johansson, beskrev i sin recension (SvD 29/9) romanen som en ”tidlös och djupt mänsklig historia om förlust skuld och längtan”.

Vid sidan av det yttre dramat utspelar sig ett än mer laddat inre drama. Den äldste hemmavarande sonens dragning till några unga män i omgivningen – framför allt den man som flyttar in för att sköta moderns sysslor. Tóibin beskriver finkänsligt närmandet mellan de två männen, utan att ge något svar på hur det utvecklas.

–Det är ett drama av undertryck sexualitet. Läsaren vill kanske att det ska leda någonstans, men det gör det inte.

Som i många dramatiska berättelser finns det en verklighetsbakgrund som utlöst fantasin. Colm Tóibin kom första gången till den verkliga byn på vintern 1976. Den ligger på 1500 meters höjd och det var, för en irländare, svinkallt, men vackert väder. Redan då varnade byborna honom att när himlen är som blåast är också risken för överraskande snöfall som störst. Då ska man hålla sig hemma.

Knappt 20 år senare köpte han ett förfallet hus i samma by. Samtidigt som han blev en del av det lilla samhället, renoverade han sitt hus. När han ville köpa ytterligare en bit mark, kom en man till honom och pekade ut en ruin på tomten. Han berättade att där var han född och därifrån hade hans alkoholiserade mor en gång försvunnit.

Mer behövdes egentligen inte. Tankarna sattes rörelse. Tóibin hann förkasta många olika sätt att skriva berättelsen på, innan han insåg vad som måste göras.

–Slutligen kom jag fram till att göra det enkelt. Konstigt nog krävdes en hel del tänkande för att göra det. Jag bestämde mig då också för att bo i huset under tiden jag skrev berättelsen, annars kunde jag gå miste om viktiga detaljer. Det var ett riktigt beslut, jag upptäckte saker jag inte hade vetat om annars.

Väl så långt gick det fort. Han skriver för hand och det tog honom en månad att färdigställa den korta romanen.

–När jag börjar skriva, skriver jag i ett sträck, utan att göra något annat och för att komma åt känslorna. Jag strök dock ett avsnitt som var en filosofisk utläggning, lyckligtvis, för det var ett av de värsta styckena skrivet av en människa.

”Den långa vintern” är obehaglig och Tóibin lockar fram det i detaljerna; höns äter sina egna ägg, döda kaniner, gamarna som kretsar över byn i väntan på att eventuella lik ska tina, den tysta fiendskapen bland byns invånare. Om läsaren orkar följa med i det mörker som skildras, tycker Tóibin att han lyckats.

”Den långa vintern” är den avslutande novellen i samlingen ”Mothers and sons” som utkom på engelska 2006. Det svenska förlaget Norstedts bestämde på inrådan av översättaren Erik Andersson – som förankrat förslaget hos Tóibin – att ge ut den sista berättelsen separat.

–Det fantastiska med noveller på engelska är att ingen läser dem, de har inget som helst kommersiellt värde. Så om man sitter hemma på kvällen och för tionde gången försöker formulera ett stycke i en novell känner man sig bra och fin och kan säga till sig själv: Vad jag än gjort idag ger det A, inga pengar, B, ingen framgång. Det är ingenting. Det är något som jag egentligen känner mig mer bekväm med: idén att arbeta för en mycket liten publik i vad som närmast är ett minoritetsspråk.

Som så många irländare sökte han sig bort från ön i den sena ungdomen. Han bodde i Barcelona och blev Katalonien trogen. Idag delar han sin tid i Dublin, byn i Katalonien och undervisning vid Columbia i New York.

Men var är då hemma? På bokmässan hörde jag den rumänske exilförfattaren Norman Manea säga att hans hemland var det rumänska språket. Tóibin håller inte med och slår fast:

–Det är där cd-skivorna finns. De finns i Dublin.