GÖTEBORG Lätt kisande mot en vacker solnedgång hamnar jag mitt emot en rysk musikjournalist under en middag på Way Out West i Slottsskogen.

Det visar sig att han är utsänd för att skriva om festivalen av ryska Rolling Stone.

Jag kan inte låta bli att genast fråga honom om rättegången mot punkkollektivet Pussy Riot och hur en så mäktig tidskrift som Rolling Stone använder sitt inflytande för att ge sin support för den fängslade trion.

Han tittar på mig, nästan lite förvånad.

–Det är ju inte musik. Det Pussy Riot gör är ju bara larvig karaoke, säger han och gör det med något som liknar ett lätt förakt i rösten.

I korpsvart lång lugg, en svart Brian Jones-tröja och tajt läderjacka av bikersnitt får jag inte ihop hans svar med hur han ser ut. Hans engelska är ganska bristfällig så jag frågar honom ungefär samma sak en gång till för att försäkra mig om att jag inte bara har missförstått. Men, nej, jag får samma svar.

–För mig är de bara något slags pantomim. Så, nej, vi skriver inte om dem.

Lång tystnad.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

De här kvinnorna riskerar långa fängelsestraff men landets, skulle jag gissa, största musiktidning rycker bara på axlarna åt det. Eller vågar de inte? Har det satts munkavle på dem? Eller är det något slags ironi som inte når mig i översättningen från ryska till engelska? Nej, jag tror verkligen inte det. Hans kroppsspråk utstrålar bara ett brinnande ointresse för ämnet.

Det märkligaste med detta är att just tidningen Rolling Stone i sin amerikanska förlaga alltid har varit så mycket mer än en musiktidning. På dess redaktion i det tidiga 1970-talets USA uppfanns gonzo-journalistiken med skribenten och författaren Hunter S Thompson i spetsen. För att bara nämna en av hundratals lysande politiska skribenter som tidningen genom snart fyra decennier har lyft fram. Grävande politiska reportage är än idag en precis lika viktig del av Rolling Stones redaktionella innehåll som någonsin musik, film och popkultur.

Men uppenbarligen inte i den ryska versionen.

Vi äter under tystnad.

Jag tänker helatiden att jag alldeles snart ska konfrontera min ryska kollega med min förvåning. Medan jag sakta liksom tar sats för att dra igång denna diskussion återgår jag ett kort tag till att prata med en annan person vid bordet. Lite för att stävja den ilska som bubblar i mig.

Plötsligt knackar den ryska journalisten mig på armen.

–Fast en sak måste man ge Pussy Riot.

–Ok. Och vad är det? frågar jag.

–En av de där tre tjejerna är fruktansvärt snygg. En riktig jäkla babe, säger han och blinkar – nudge-nudge – med ena ögat.

Leende tar han en klunk öl.

Det moderna Ryssland har sällan framstått som så chanslöst.