Det är väl sällan särskilt trevligt för en karl när charmanta damer - Märta Holkers och Carin Stenström i det här fallet - offentligt diskuterar om det finns liv i honom eller inte.

Jag är ju inte inbjuden att delta i debatten, och jag kan väl heller knappast vara helt objektiv, men för att hjälpa till att om möjligt skapa klarhet i saken har jag satt mig ner och känt efter. Och nog tycker jag att jag märker vissa tecken på liv.

Mina anhöriga säger sig också ha iakttagit sporadiska sprittningar. Det här kan förstås - som Carin Stenström hävdar - vara en slump, men tills jag med goda skäl övertygats om motsatsen utgår jag nog ändå från att jag lever.

Jag kan också frita Åke Runnquist - och alla andra, för den delen - från misstankarna att på något sätt ha medverkat vid mina kriminella texters tillkomst. Han lät trycka dem i det skick han fick dem och återgick så till att främja väsentlig litteratur.