Pugh Rogefeldts två första album, Ja dä ä dä och Pughish, är ren svensk rockhistoria. Rogefeldt visade med all önskvärd tydlighet att man visst kunde sjunga på svenska när man spelade rockmusik, något som inte var så oerhört vanligt 1969 när Ja dä ä dä släpptes. På så vis blev han en föregångare och inspiratör för mängder med svenska artister.

En märklig sak var bara att bandet som medverkar på de två skivorna aldrig följde med Pugh ut på turné.

– Jojje försvann iväg till USA och började spela där. Janne var upptagen på sitt håll med skådespeleriet. Och jag var på väg mot ett mer renodlat rockhåll. Så vi valde lite olika vägar, minns Pugh Rogefeldt.

Först 2006 gjorde de då gamla ärrade rävarna några konserter tillsammans. Och i det sammanhanget föddes tanken att det kanske skulle vara kul att göra en skiva ihop igen.

– Jag fick i uppdrag att åka hem till Gotland och skriva låtar. Det tog sex veckor, berättar Pugh Rogefeldt.

Vi träffas på skivbolagets kontor. Pugh, med snusnäsduk på huvudet, verkar vara glad över nya skivan. Och han öser lovord över producenten, Martin Axén från The Ark.

– Han kan ta åt sig en hel del av äran att det låter så bra. Martin var redan första dagen helt klar med hur han ville att det skulle låta. Vi var ute efter lite samma sound som det är på de gamla skivorna och han kan den musikperioden väl.

Det sound Pugh Rogefeldt pratar om är luftigt, svängigt och med ett visst mått av hippiekänsla. En sådan miljö klär Pughs melodier och ofta lite absurda texter. Han förklarar också att en hel del av ljudbilden beror på gitarristen Jojje Wadenius och batteristen Janne Loffe Carlsson.

– Låtarna är inte direkt skrivna utifrån deras spelstil, men när de sätter igång och lirar låter det som det gör. De är unika musiker.

Någon känsla av nostalgi finns det inte över Vinn hjärta vinn. Men man känner igen sig väl om man lyssnat på Ja dä ä dä och Pughish. Pugh själv förklarar att den här inspelningen var mycket lättare än då det begav sig.

– Jojje och Janne var redan etablerade musiker. Jag var en ung kille från Västerås som knappt hade varit i en studio. Det var producenten Anders Burman som tyckte att Janne och Jojje skulle vara med. När vi spelar nu är vi mer jämbördiga, jag har ju varit med några år jag med vid det här laget.

Tillsammans med basisten Ulf Jansson, som också spelar på Vinn hjärta vinn, kommer Rogefeldt och de andra att ge sig ut på vägarna i sommar. Den här gången blir det lite enklare för Pugh. När de återförenades 2006 var det en del låtar han var tveksam om han ens kom ihåg ordentligt.

– Dä är bra, dä ä fint, Du tände lyset Andersson och Love, love, love var knepiga. Jag trodde nästan inte att vi skulle kunna framföra dem live, men det gick.