I den del av sydöstra Uppland som under tidig medeltid kallades Attundaland gjorde fornminnesforskaren Richard Dybeck ett märkligt fynd på 1860-talet. Vid gården Borresta i Orkesta socken fann Dybeck nämligen en runsten han aldrig lyckades bli riktigt klok på.

Idag är dock runtexten dechiffrerad och stenens slutrader antyder en lika gåtfull som våldsam historia: ”Men Ulf har i England tagit tre gälder. Den var den första som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan gäldade Knut.”

Verbet gälda – som brukas i åtskilliga runskrifter – betyder betala. I praktiken avsågs dock en synnerligen speciell form av betalning, nämligen den ersättning som avkrävs en person för att han skall få behålla sitt huvud eller slippa få gården nerbränd. Det handlar alltså om vad vi idag skulle kalla beskyddarpengar, det vill säga en verksamhet som vi snarare associerar med motorcykelgangsters och napolitansk camorra än med stormän i Mälardalen.

Om vikingen Ulf och hans tre gälder i England har arkeologen och författaren Mats G Larsson skrivit en utomordentligt intressant och lärorik populärvetenskaplig skildring med titeln Tre gälder i England. I vikingars kölvatten över Nordsjön.

Med Borrestastenen som utgångspunkt och med hjälp av isländsk sagalitteratur samt – inte minst – engelska krönikor ger sig Larsson i kast med att utröna vem den där Ulf egentligen var och vad som låg bakom gäldandet i England. Genom att renodla berättelsen och inte alltför ingående uppehålla sig vid tolkningsproblem – vilket givetvis inte är det samma som att förringa deras betydelse – har Larsson skrivit något av en thriller som inte bara är ovanligt spännande, utan även i högsta grad lärorik.

Berättelsen handlar om tiden runt år 1000, alltså den epok i vår historia som måhända något oegentligt kallas för vikingatiden. När det gäller huvudpersonen, Ulf, är emellertid benämningen helt relevant. För i boken är det vikingatågen från Skandinavien till England som står i centrum.

Ulfs resor fram och tillbaka mellan Attundaland och England utspann sig under en tid som väsentligen befinner sig i historiens skymningsland. Sägenomspunna personer som Erik Segersäll och Olof Skötkonung, Harald Blåtand och Sven Tveskägg, Sigrid Storråda och Knut den Store passerar förbi – och Mats G Larsson stretar på med att klarlägga deras inbördes positioner och släktband. Något han för övrigt lyckas med väl.

Fast intressantare än personhistorien är egentligen belysningen av förhållandet mellan de skandinaviska länderna och England under vikingatiden. För den historia författaren skildrar handlar i själva verket om den tid då Nordsjön i det närmaste var ett nordiskt innanhav, och då norröna härskare styrde över hela Nordatlanten. Och att många svear deltog i vikingatågen till England vet vi genom det trettiotal runstenar som idag är funna i framför allt Mälardalslandskapen och Småland.

Någon hedersam historia om fornstora dar – som Richard Dybeck uttryckte sig i ett annat sammanhang – är emellertid inte berättelsen om Ulfs gälder. Visserligen var vikingarna långtifrån några bärsärkar i den populärkulturella uppfattningen av termen, utan snarare skickliga sjöfarare, navigatörer och krigare. Men härjningarna i England handlade i praktiken om blodiga övergrepp som i etisk mening varken kan eller bör förstås.

Mats G Larsson är också noga med att kalla saker vid deras rätta namn. I gäldtågen ser han inget positivt, bara elände och umbäranden. Och han är också mån om att tydliggöra vad som avses med begreppet viking. Larsson argumenterar övertygande för att viking inte skall uppfattas som en etnisk eller nationell term utan som en beteckning på en viss verksamhet, nämligen sjöröveri eller sjökrig.

Under vikingatiden var långtifrån alla i Skandinavien vikingar. De flesta höll sig i själva verket hemma och skötte sina gårdar och sitt jordbruk. Därför måste man fråga sig vilka socioekonomiska förhållanden som gjorde det möjligt för alla dessa arbetsföra karlar – av vilka Ulf från Borresta endast var en i mängden – att lämna sina sysslor när de måste ha behövts som mest. Förhoppningsvis återvänder den flyhänte Mats G Larsson till den frågan i senare böcker.