–Jag kommer att hänga upp mig: Geeeeeeeeeertrude, Geeeeeeeeeer- trude, Geeeeeeeeeertrude, säger Gunilla Röör – på ett sätt som påminner om Steins poesi – och skrattar.

Hon och regissören Carolina Frände, konstnärlig ledare på Stadsteaterns scen i Skärholmen, sitter längst fram vid Lilla scenen. De har just gått igenom några av Gunilla Röörs gester för de olika figurerna, förutom Gertrude Stein även författare och konstnärer som Ernest Hemingway och Pablo Picasso, i pjäsen Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein.

Gunilla Röör skrattar till igen och säger att Gertrude Stein-kännarna inte kommer att få vad de vill ha. Hon har aldrig när hon har gestaltat verkliga kvinnor, som Frida Kahlo eller Karin Boye, haft ambitionen att göra dem helt dokumentära.

–När vi sysslar med teater behöver vi ju inte berätta hela sanningen. Då är det klart att vissa experter blir besvikna, men det är en frihet man måste ge sig själv.

Gertrude Stein föddes 1874 i en välbärgad familj i Pennsylvania. Hon visade tidigt ett stort intresse för konst och litteratur och anordnade salonger i våningen på 27 rue de Fleurus i Paris, dit hon flyttade 1903. Det var också i Paris hon träffade Alice B Toklas som kom att bli inte bara hennes partner utan också rådgivare, förläggare, hushållerska, alltiallo. Gertrude Stein experimenterade friskt med orden, skapade en alldeles egen rytm och skrev omtalade verk som Alice B Toklas självbiografi (som berättar om henne själv).

Amerikanska Marty Martins pjäs från sent 1970-tal skildrar i jag-form Gertrude Steins liv och författande, hennes vänner och Alice B Toklas på en prosa som påminner om Gertrude Steins egen. Pjäsen hade svensk premiär på Dramaten 1985 med en bejublad Margaretha Krook i rollen.

Både Carolina Frände och Gunilla Röör såg Margaretha Krook-uppsättningen och upplever att de måste förhålla sig till den nu.

–Men när jag nu läste manuset kom jag på att jag inte mindes något från själva föreställningen, det var känslan och Margaretha Krooks gestaltning jag kom ihåg, säger Carolina Frände.

–Jag hade nog inte sett en kvinna stå ensam på scenen så länge, jag var mest knockad av det. När Carolina först frågade mig om den här rollen tänkte jag: ”Nej, det går inte. Jag kan inte spela Margaretha Krook”, säger Gunilla Röör som gillar Gertrude Stein för att hon är så skamlös.

–Hon skäms inte för att hon hatar musik och tycker att teater är ganska avskyvärt. Och hon är så skamlöst intresserad av sig själv som geni. Det är underhållande att få hålla på med henne. Hon har dessutom en otrolig hunger på andra människor. Tänk på alla människor som kom hem till henne och Alice B Toklas. Först tittade man väl på de där tavlorna, men sedan satt man och pratade om vad man tyckte om tavlorna och om... Hon var så nyfiken, samtidigt som hon var sådär fördömande och omnipotent.

Carolina Frände betonar att tiden Gertrude Stein levde i, det tidiga 1900-talet, var intressant. Men hon vill snarare ställa frågan hur vi skulle uppfatta henne i dag. För att göra tiden och platsen mer odefinierad består scenografin enbart av väggar och golv i ljust trä, inspirerat av Gertrude Steins eget intresse för kubismen. Gunilla Röör kommer heller inte, till skillnad från Margaretha Krook, att ha smink eller kostym som gör henne porträttlik Gertrude Stein.

–Vi har mycket resurser och skulle också skulle kunna göra en kopia av Gertrude Stein. Vi skulle kunna flyga in Gertrude Stein. Men vi intresserar oss inte för det utan för idén om Gertrude Stein, säger Carolina Frände.

Pjäsen, som har nyöversatts av författaren Bodil Malmsten, är en del av Pride som inleds på måndag. Det kan ses som självklart. Queera Gertrude Stein var en normbrytare på många områden, påminner Carolina Frände.

–Att hon levde ett öppet lesbiskt liv i det tidiga 1900-talet helt utan skam är fortfarande väldigt radikalt. Hon är för många, framför allt lesbiska tjejer, en ikon och förebild. Hon pratar dessutom över huvud taget mycket om sitt breda annorlundaskap, känslan av att inte passa in i det standardiserade. Hon ser på sig själv som någon som inte passar i mallen av fin amerikansk flicka från övre medelklassen som vill gå på college och gifta sig och skaffa fem barn. Hon hade i stället en vilja att gå en egen väg.