August är en tv-film som blandar historia och fiktion, revolutionärt patos med en skildring av uppkomsten av en modern konstnärsroll.
Foto: Knut Koivisto
August Strindberg är ju så många. Han förflyttar sig ständigt: geografiskt, ideologiskt och tematiskt. Peter Birro har valt att skildra åtta år av August, från att Dramaten refuserar Mäster Olof 1872 till äktenskapet med Siri von Essen och succén med romanen Röda rummet 1879 då Strindberg just fyllt 30 år. Det är en radikal, närmast revolutionär August vi får följa, en medellös, allvarlig man från en inskränkt borgerlig familj som söker sin framtid.
Manuset skildrar en Strindberg som är mycket Birro. Tv-serien tar upp en rätt romantisk diskussion om konsten som absolut sanning och om konstnärer som säljer sig men också en storartad konflikt mellan tyrannisk far och obändig son orsakad av uppbrottet från en borgerlig konsensus. Del två är en delvis banaliserad kärlekssaga som följer det faktiska, märkliga skeendet.
Birro snickrar ihop tv-pjäsen med hjälp av figurer från Röda rummet och kommentarer från En dåres försvarstal till ett habilt manus som dock knappast lägger en grund för några aha-upplevelser eller egentliga kommentarer om författarskapet. Birro fokuserar på en trio unga artister: Sellén som säljer sin själ, Montanus som ärkonsten trogen, svälter och tar sitt liv samt Strindberg som krånglar sig fram till ett slags törnbeströdd triumf.
Stig Larsson iscensätter texten med en hårt stiliserad realism, tablå på tablå med mycket återhållet spel. Jonas Karlsson gör vår Ågust alldeles utan känslor och mimik, ett slags sfinx som möjligen kan drabbas av starka emotioner men aldrig visar dem. Karlsson gör sig möjligen tom för att låta orden återskapa den berömda elden som här dock brinner med behärskad låga. Istället är det bifigurer som Montanus, fantastiskt spelad av Jakob Eklund, doktor Borg, skickligt tolkas av Johan Wahlström som fångar det hårda, fattiga 1870-talet.
August är en tv-film som blandar historia och fiktion, revolutionärt patos med en skildring av uppkomsten av en modern konstnärsroll. Birro betonar sina käpphästar, sin syn på sant konstnärskap och underifrånperspektiv med ett språk som stundtals svajar. Stig Larsson låter Strindberg bli en järnmask där en antytt tumultartad själ delvis blir en romantisk klichébild av en ung man som söker sin väg.










