I september 1848 samlades en grupp unga män i Bloomsbury i London för att starta det prerafaelitiska brödraskapet. William Holman Hunt, John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti var ledande i gruppen, som till en början hölls hemlig.

De hade tröttnat på den rådande konstsynen som de lärt sig på Royal Academy of art. Med ungdomlig iver såg de därför till att bryta sig loss från samtida ideal i ett försök att ge konsten ”högre syften”. Genom att frottera sig med de eviga frågorna som kärlek, passion, liv och död tyckte man sig hitta ett nytt allvar och att ”sanningen” fanns i den medeltida konsten, den som skapats före den italienske mästaren Rafael (1483-1520). Därav rörelsens svåruttalade namn – Prerafaeliter.

Ett centralt verk är John Everett Millais oljemålning Ofelia från 1851. En mycket vacker kvinna breder ut sitt långa röda hår i ett vattendrag. I handen ett knippe blommor och på stranden en skir törnrosbuske, allt skildrat med en snarast botanisk perfekthet.

Det var gruppens musa Elizabeth Siddal som agerade modell, ett arbete som krävde många långa timmar i iskallt vatten för att få till den korrekta drunknade posen. Siddal ska ha insjuknat efter den bryska behandlingen, men blev så småningom Millais hustru, vilket var mer av en papperskonstruktion eftersom han redan vid giftermålet hade börjat träffa andra kvinnor.

Tom Hunters fotografiska kommentar till Ofelia kom till nästan 150 år efter originalet och bär titeln Vägen hem. Hunters Ofelia flyter också i ett vattendrag utanför London, men handlar snarast om utanförskap och om det oönskade.

– Medan prerafaeliterna sökte det som var allvarligt, djupt och perfekt undersöker jag kanske mer skönheten. Vad är vackert? Min Ofelia är vacker att se på, men knappast ur ett samhälleligt perspektiv eftersom hon är husockupant. Byggnaderna bakom är rivningskåkar och växtligheten snarast ogräs, säger Hunter.

Det sociala engagemanget förbinder Millais och Hunter, men medan prerafaeliterna kombinerade radikal politik med djup religiositet, fantasi med verklighet och dröm, bygger Hunter sina världar med vänner ur Londonförortens slum. Det gör dem råa.

Färgskalan är också en helt annan i Hunters mättade fotokopior än den vita grund med lysande färger som utmärkte prerafaeliterna (och som de tyckte påminde om det italienska freskmåleriet).

Intressant är också att det tidiga fotografiet utvecklades parallellt. Noggranna naturstudier och extrem detaljrikedom följer i dess spår, men är också något som de tidiga prerafaeliterna försökte eftersträva. Exaktheten och omsorgen om hantverket låg också i tiden och bland andra John Ruskin och William Morris, centralfigurer i den brittiska Arts and Crafts-rörelsen, anslöt sig till de prerafaelistiska idéerna.

Allvaret och mötet mellan verklighet och dröm gav prerafaeliternas bilder en lockelse som upprörde dåtidens konstkritiker. På senare år har det romantiska anslaget snarast ansetts som kitsch de luxe och prytt allehanda museisouvenirer.

Men kanske får nu prerafaeliterna, med Nationalmuseums utställning, ett uppsving.