”Vad jag vill?” Författaren fnyser. ”Det här är en roman”.

I vår har svaren låtit annorlunda. Några av de mest omtalade författarna har tydliga budskap i sina romaner –och kastar sig gärna upp på barrikaderna för dem.

Få har väl missat ”väskdebatten”, diskussionen om konsumtionshets kring Sisela Lindbloms De skamlösa, som har fyllt kultur- och ledarsidor i vår. Dessförinnan, i januari, drämde SVT-journalisten Katarina Wennstam, efter två debattböcker om samhällets syn på våldtäkt, till med romanen Smuts om sexköp och trafficking.

Även radiojournalisten Maria Sveland har romandebuterat. Det finns inga jämställda äktenskap, vi måste bryta den manliga överordningen är slagorden i hennes bok Bitterfittan.

Kulturskribenten Isobel Hadley-Kamptz Jag går bara ut en stund som utkom i fredags kan också kvala in i gruppen debattromaner – som ett inlägg om aborträtten och barnlöshet. Även om hon själv insåg att den är väldigt politisk först när en kompis sa det.

–Jag ser min bok som i första hand en roman. Men visst, den innehåller frågor som jag tycker är otroligt viktiga, det är inget problem att prata om det i intervjuer.

Tittar man närmare upptäcker man att flera av romanerna ges ut på Norstedts. Där utkom Bitterfittan och De skamlösa och där kommer Lo Kauppis dokumentärroman Bergsprängardottern som exploderade ut om två veckor. Förläggare för alla tre är Norstedts biträdande förlagschef Eva Gedin:

–Jag upptäckte att de här manusen hade ett tydligt ärende och att författarna var oerhört intresserade av att det skulle komma fram. Jag anade att det skulle kunna bli liv kring dem. Det har blivit mer än vi vågade hoppas på.

Frågan är om det har blivit okej för författare att skylta med sina ståndpunkter. I mars talade Anna Jörgensdotter, författare till bland annat romanen Pappa Pralin om ätstörningar och kärleken, på ett seminarium på Filmhuset i Stockholm just om att ha missionen som drivkraft – en inställning hon själv blivit klappad på huvudet för.

–Det har blivit som ett ideal att säga att man inte har ett budskap. Det är fantastiskt om det är på väg att svänga. Det ska inte behöva vara pinsamt att säga att man har en vision, säger Anna Jörgensdotter.

Men Maria Sveland har upplevt att det inte är helt smärtfritt. Många har stört sig på att hon inte kallar Bitterfittan för en ­debattbok eller självbiografi.

–De ska bara veta hur mycket som är ren fiktion! Jag vet inte om det har att göra med att jag är kvinnlig författare, det finns ju ett behov av att kvinnor ska vara så privata hela tiden. Det är väl lättare att avfärda ett budskap som privat, då behöver man inte se det allmän­giltiga i det.

–Men jag står för att jag har skrivit en jättepolitisk roman. Jag vill skapa revolution och vill att Bitterfittan ska vara en del av den.

Att hon valde romanformen var mest en slump. Hon hade tänkt skriva en reportagebok.

–Jag märkte att det var lättare att få fram budskapet genom att vara fri i formen och lägga orden i munnen på andra.

Man behöver inte gräva så djupt för att konstatera att flertalet är kvinnor. Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, ser en ny våg med bekännelse­litteratur liknande den på 1970-­talet. Men hon är inte så positiv:

–Man tror att man är väldigt ”70”, men man förstärker bara synen av kvinnan som ett offer. Tidigare handlade det mer om könsrelationer. Nu handlar det om könskrigsrelationer.

Men allt går inte att klassa som kvinnlig bekännelselitteratur. Böckerna skiljer sig åt. Eva Gedin konstaterar att Maria Sveland benhårt diskuterar en sak, medan Sisela Lindblom i De skamlösa istället använder språket för att mer subtilt undersöka det hon vill åt.

En risk är att det här leder till att litteraturen hamnar i skymundan. Sisela Lindblom konstaterade i en SvD-intervju att nog få av debattörerna hade läst hennes roman.

Men om det gör att förlagen bara letar efter författare med starka åsikter som får medieutrymme är för tidigt att säga.

–Det här är inget man kan styra. Däremot stimulerar det säkert fler författare som har liknande idéer, säger Eva Gedin.

Utan tvekan är det bra ur marknadsföringssynpunkt. Smuts toppade Svensk bokhandels försäljningslista i april. Både Bitterfittan, nu på plats 5, och De skamlösa, på plats 18, har tryckts i nya upplagor.

Och kanske vågar fler författare framöver säga: ”Självklart har jag ett budskap!”