Med kameran som tröst del 2
Regi: Carl Johan De Geer
Medv: Carl Johan De Geer, Pia Johansson, Marianne Lindberg-De Geer m fl
1 tim 16 min. Barntillåten
5I början av kortfilmen ”Mormor, Hitler och jag” från 2001 sticker Carl Johan De Geer åt publiken en brasklapp. ”Ofta försöker jag undvika det personliga. Jag vill inte veta av mitt eget inre. Jag skjuter upp sådant. Jag vill vara logisk, saklig. Utreda felaktigheter i samhället. Det är mitt uppdrag, tänker jag. Men ändå, det kommer över mig en del personliga saker som jag försökt glömma. Och lyckats glömma. Ett sätt att komma åt sina minnen, de som vill glida undan, är att ta tag i en enda sak i det förflutna och utgå från den, för att sedan komma vidare.”
De Geers Madelainekaka i denna hans första ”dokumentära” långfilm är ett brev från kokerskan på farföräldrarnas slott i Skåne, som han tidvis bodde på som barn. Ett uppdiktat brev, för ”Med kameran som tröst del 2” tar små avstickare från det dokumentära närhelst dramaturgin så kräver. ”Det är inte
allt jag berättar som är sant” erkänner regissören mot slutet. Det är så att säga tanken som räknas. Tanken är också att publiken ska ha roligt, och roligt är det. Carl Johan De Geer är bra på one-liners och låter allvaret ta genvägen via det komiska och absurda.
Han slår sig ner i terapisoffan och ut forsar minnesbilder som visualiseras med fotografier, iscensättningar, interiörer, målningar, teckningar och stilleben med medvetet övertydliga symboler. De ljudsätts med röster, filmljud, radiobrus, grammofonrasp och en ylande trombon, och blir till en uppgörelse, en självbiografi, ett bokslut. Och en beteendeanalys över hur han försökt ordna allting med hjälp av, och skydda sig bakom, kameran. Flödet blir aldrig ältande, De Geer gör tvära men skickliga kast mellan minnesfragmenten och håller hela tiden intresset uppe.
Det där med att utreda felaktigheter i samhället är ju förstås också vad Carl Johan de Geer tangerar, genom att lite diskret dra ner byxorna på överklassen. Som en infödd wallraffare
gläntar han på dörrar och redovisar skoningslöst familjens små egenheter - man förstår varifrån inspirationen till de ohygieniska inslagen i klassiska tv-serier som ”Tårtan” och ”Doktor Krall” kommer. Samtidigt funderar han över om han fortfarande tillhör den samhällsgruppen, om det verkligen går att göra en klassresa nedåt. Det är intressantare än vad det kanske låter.
