Råååger Måååre. Tre r och sex å. Sju decennier i jobbet. He-man, action-man, gentleman, adelsman och humanitär. I jämförelse är ju det mesta lite… blaha blaha, inte sant?

På 60-talet var han Helgonet på tv, på 70-talet Brett Sinclair i Snobbar som jobbar. Och så är det Bond – James Bond. Vilket klingar vidare i den svenska titeln på hans nyutgivna memoar: Mitt namn är Moore – Roger Moore.

– Vissa säger ”Farmor älskar dig. Som liten tös såg hon allt du gjorde”, ler han, 81 år och sig lik, välbekant som en trygg onkel.

– Fast för några år sedan var jag gäst i en pratshow där ett gäng pigga småtjejer var med och sjöng. Två av dem kom fram efteråt. En autograf, tack, pep de. Så det finns alla åldrar. En av de där tjejerna gifte sig för övrigt lite senare med David Beckham…

Bokens originaltitel är My Word is My Bond och här får man möta den engelske polissonen som sakta och inte alltid säkert tog sig fram på showbusinessens minst sagt krokiga vägar. Det kan kanske vara en överraskning för en del att Roger Moores filmkarriär under många och långa år inte alls ville klaffa.

– Drygt 25 år, skulle jag säga. Sedan blev jag stjärna över en natt. Men det skadar ju aldrig att ha läst på lite först. Om inte annat så lär man sig att uppskatta framgången när den väl kommer.

Det märks också vid flera tillfällen i boken att han har varit nervös ihop med mera distingerade kollegor. Under en scen i De vilda gässen bad han att man strök hans repliker till förmån för Richard Burton och Richard Harris, vilka han ansåg tillhöra en annan liga. En liknande situation infann sig i Specialkommando - med uppdrag att döda, där motspelaren var James Mason.

– En jättegod vän, jag hade känt honom i åratal. Så skulle vi börja spela. Och jag fick scenskräck.

Som Roger Moore är i alla fall Roger Moore suverän. Humorn, lättheten, den omisskännliga accenten som fick en engelsklärare att en gång råda oss att se allt han var med i, trots att det rörde sig om tv-våld (What a clever teacher!), allt är intakt. Själv har han påstått att hela hans register sitter i ögonbrynen.

Cary Grant sa en gång: alla vill vara Cary Grant - jag med. Han ansåg att även han spelade en roll. I hur stor utsträckning passar den beskrivningen in på Roger Moore?

– Åh, jag har spelat Roger Moore i evigheter. Vilket har gett mig tillträde till restauranger som jag aldrig annars hade kommit in på.

Numera syns han sällan på vita duken. Manus kommer in, ofta med självparodiinslag, vilka inte intresserar honom. Jo, han hjälpte sina Spice Girls-kompisar under en dag.

– Jag lekte med en gris och fick massor av pengar. Fast jag skulle tycka om att göra något matigt en dag, en spänstig morfar eller så. Ofta har folk idéer men inga pengar. Och har de pengar är det inga bra manus. Eller så svär de.

Det gör ju inte Roger Moore. Fast ett skelett finns i hans välkomponerade garderob, som inte tas upp i Mitt namn är Moore – Roger Moore. En händelse som på 70-talet resulterade i den braskande tabloidrubriken ROGER MOORE IS A TOWEL THIEF.

Sir Roger, var så vänlig att tala ut. Har Ni, vid något tillfälle eller i någon form, varit en… handdukstjuv?

– Ärhm… du vet, när man sitter och marknadsför en film så får man samma frågor gång på gång och svarar samma saker hela tiden. Så, efter att ha fått frågan om mina fritidsintressen för tjugofemte gången så bestämde jag mig plötsligt för att säga något nytt. Jag samlar handukar från hotell, helst tvättlappar. Jag ville ju bara piffa upp lite. Och se vad som hände!

Sir Handdukstjuv lyfter, lätt upprört, på bägge ögonbrynen.