Han sitter och väntar med en fet cigarr i sitt eget rökrum på sitt eget hotell. Han har avklippt Gustav Vasa-frisyr, om än med piffigare snedbena, en blå framtand och specialsydda kleptomanfickor på insidan av sin säckiga manchesterkavaj. En bok skymtar, jag hinner inte se vilken för helhetsbilden tar över: Lasse Diding är en man som inte längre finns, åtminstone inte i så många upplagor.

Som politiker hade han varit totalkörd, som lärare var han överambitiös intill outhärdlighetens gräns, också för sig själv – men si, som hotelldirektör gjorde han succé, valdes till Årets företagare och blev miljonär. En del av pengarna, 100000 kronor, går varje år till det pris som han själv instiftat i det litterära sällskap som han själv bildat.

Hans egen framgångsförklaring är främst psykologisk:

–Som hotellägare hamnade jag, äntligen, på en plats där jag saknade ambitioner. Till och med föraktade det jag gjorde. Jag menar, att vara kommunist och komma in i krämarbranschen. Mitt enda mål var att tjäna så mycket pengar att jag fick mer tid över för att läsa. Det höll någorlunda fram till 2002 när Dagens Industri lovordade mitt hotell på en helsida. Efter det blev jag alkoholist. För plötsligt måste jag ju visa hur bra mitt hotell kunde bli.


Och det misslyckades?

–Nej, nej. Det lyckades alldeles utmärkt. Men det betydde att jag arbetade alltid, bara kunde sova om jag druckit en åtta whisky – och sen en åtta till och…

Han dricker inte längre, tvärslutade för fem år sedan. Däremot läser han fortfarande. Så mycket, så ihärdigt, att han – på inrådan av sin psykoterapeut – gett sig själv framtidslöftet: Att läsa färre böcker.


Istället tar han gärna hand om andras. Som nu Jan Myrdals enorma arbetsbibliotek på 50000 böcker – bara de pornografiska verken från 1800-talet fyller åtskilliga lådor – som körts ner till ett lager strax utanför centrala Varberg. Författaren själv lär komma efter.

Det är i alla fall planen, säger Lasse Diding som rest sig ur rökfåtöljen för att ge en snabb Myrdalsightseeing. Där är lagret med den enorma boklådstraven och där är lägenheten som ska bli Myrdals hem och bibliotek. Lasse Diding har själv bott där en gång, nu är väggarna inredda med Billybokhyllor för 100000 kronor.

–Jag tänkte att det skulle bli rum för en stipendiat också. Och så bor Elisabeth, min särbo, kvar längst upp i huset. Hon har inget emot att bli granne med Jan. Och några av hans böcker kan vi ställa hos henne.

Rent politiskt står Lasse Diding på en grundmurad vänsterkant; rollen som mecenat i svenskt kulturliv visade sig vara mer osäker. När Jan Myrdal, med stöd av Henning Mankell, bestämde sig för att flytta både sig och sina böcker till Varberg, efter att han brutit upp från sin hustru Andrea Gaytán Vega – kunde ingen förutse att paret skulle återförenas. Vilket de tydligen gjort igen. Åtminstone i de mest intima famntag, om vilka Jan Myrdal själv både talar och skriver.


Lasse Diding unnar 85-åriga män sina kärleksliv.

–Men det vore bra om han tänkte enbart med huvudet.

Förhoppningsvis kommer allt att lösa sig. Eftersom Didings ambition inte bara är att resa ett monument över den förste författare som han lärde sig älska, uppskatta. Detta är också hans privata protest mot att boksamlingar går till spillo, bibliotek stängs och kultur undervärderas.

–Jag blir så jädrans upprörd, säger han och kör raka vägen mot havet, till huset intill Varbergs fästning där han ska samla sina egna böcker. De är också väldigt många. Därför blir han nog kvar i det lilla gårdshuset där vi nu, pust, landat.

En säng under en uppstoppad örn med en skyltdocka strax intill, en soffa, två fåtöljer, en liten köksavdelning med en ensam, iskall banan i kylskåpet plus boktravar, boktravar; detta är Lasse Didings eget universum. Äntligen kan jag luta mig tillbaka för att höra hans historia, att Marx/Engels Kommunistiska manifestet skaver mot mitt högra skulderblad går att bortse ifrån för stunden.

–Jag är väl egentligen inte klok, säger husägaren stillsamt, som inledning och sammanfattning.


Nästa år fyller han 60. Men en gång var han sladdbarnet till en av Varbergs mest kända affärsmän, mannen som arbetade jämt. Han hade också en mamma som arbetade jämt och fyra äldre syskon med egna liv. Det gav en frihet vars skuggsida tog många år att överblicka, detta att han lämnades ensam, övergavs. Som riktigt liten cyklade han till sin farmor Gerda som hade konditori i samma hus där hans hotell nu ligger. Hemma fanns ett hembiträde, hon var tryggheten tills hon plötsligt försvann.

–Då var jag nio och det var då jag började spela tennis. Det blev min första fanatiska vurm men tyvärr lärde jag mig snabbt att bli en loser. Det kom jag aldrig över, det sitter fortfarande i. Min främsta tennismerit är att jag förlorat mot Björn Borg i dubbel, han var tre år yngre men blev snabbt en skräck för oss allihop.


Själv slutade han med tennisen – och drabbades av politiken. FNL-rörelsen beskriver han som rena frälsningsupplevelsen.

–Alla jag kände blev också vänster, men jag blev så mycket mer. Eftersom jag läste så mycket och noggrant. Sen köpte min bror hotellet och då jobbade jag hos honom ett tag. Men han var snål, betalade så usla löner att jag gick med i facket. Det slutade med att jag försatte hela hotellet i blockad. Det brev pappa skrev till mig efteråt har jag fortfarande kvar.

Han själv bestämde sig för att bli lärare, i svenska och historia. Läste vid universitetet i Lund, i Stockholm och Göteborg, läste och läste – men tentade aldrig.

–Jag vågade inte. Ett enda fel skulle ha knäckt mig, det visste jag. Därför flyttade jag runt, jag kunde ju inte stanna för länge på ett ställe utan att prestera något.

Det slutade med att han blev far, fick en son tillsammans med kvinnan som – ja, vad är det han säger – nog inte förstod hur nördig han var. Att han var mer intresserad av böcker än av människor.

–Men till slut vågade jag i alla fall tenta. Fick spets på allt. Jag hade ju varit en fullständig idiot om jag inte klarat det eftersom jag kunde så mycket mer än de flesta lärare. Och sen fick jag, äntligen, min examen.


Hur var du som lärare?

–Hopplös. Det räckte att någon glömt ett suddgummi för att jag skulle kalla till föräldramöte. När jag blev inkallad till rektorn höll jag långa föreläsningar om pedagogikens historia. Usch, vad pinsamt när jag tänker på det så här efteråt. Men det händer också att jag möter någon som tycker jag var en bra lärare. Inte bara ett ufo.

Hans envishet tog sig de mest extrema uttryck. Som när han blev pappa igen, fick en son med kvinnan som idag är hans särbo.

–Jag gick in på lokala skattemyndigheten här i Varberg och sa att han skulle registreras som Albin Tarzan. Kvinnan som tog emot såg lite föraktfull ut, tyckte jag. Så jag vände på klacken, gick hem och bestämde att hans namn skulle bestå av 43 konsonanter, siffror och skiljetecken och inte en enda vokal. Börja på Brfxxcc men uttalas Albin. Jag hävdade att vår namnlag tillåter det och drev en process i tio år. Under tiden kallades han Albin även om det i hans pass stod: Icke namngivet gossebarn.

Lasse Diding gav upp till slut. Efter att han betalat ett vite på 50000 kronor och hans sambo, sonens mamma, tyckte hela historien blivit för jobbig.

–Då insåg till och med jag att jag gått för långt.


Redan före namntvisten hade han blivit hotelldirektör, tagit över Hotell Gästis i Varberg, efter sin bror. Blockaden var glömd. Då var huset nergånget och hade totalt bara två toaletter – ”man tyckte handfat på rummen räckte” – idag har Lasse Diding arbetat upp det till ett välkänt, välrenommerat hotell. Fyllt med böcker. 15000 stycken, är hans egen beräkning och fler kommer in, eftersom Varbergsborna lärt sig att åka till Gästis med böckerna som de inte vill ha, istället för att kasta dem. Nu försvinner en del från hyllorna också. Varje hotellgäst får ta hem en bok, vill man ha fler får man betala fem kronor styck.

Men det är klart folk snor, säger han som själv har kleptomanfickor i varenda kavaj och räknar litteratur enligt klassiska längdmått.

–Jag får ungefär en kilometer böcker om året. Varje månad försvinner fem till tio meter. Välbeställda stjäl mer än de som har sämre med pengar.


Han är själv ett uppenbart exempel. Nåja, en del har han väl köpt också för redan som barn utvecklade han en samlarmani som började med kopparmynt, övergick till kapsyler och slutade med Leninstatyer. Däremellan finns allt från cigarrgördlar till älghuvuden.

Intresse för Lenin kräver ett eget utrymme. Eftersom han i källaren under sitt hotell skapat ett helt Leninbad, inspirerat av badet i S:t Petersburg, där Lenin var en ofta sedd gäst under revolutionsåret 1917. Lasse Diding kom 1984 till det forna Leningrad, såg det blåkaklade källarbadet – och bestämde att ett liknande måste han också skapa. Nu ligger det en trappa ner under hans Gästis, i lokalerna där Hallands Nyheter en gång hade sin nyhetsredaktion. I trapphallen hänger taklampan från filmen Gorkijparken, Leninbysten kommer från den samling som affärsmannen Berndt Rehnholm ställdes ut på Galleri Doktor Glas 1992 – och som Lasse Diding fick köpa efter hans död.

Nu erbjuds hetbad, kallbad, ångbastu, fotbad, massage och bubbelbassäng i detta bad som får några att vällustigt njuta – och andra att rysa, uppröras. I våras skrev författaren och journalisten Kjell Albin Abrahamson en debattartikel i Expressen om ”…en gränslös smaklöshet att en nyttig idiot och medlöpare som Diding låtit uppkalla ett bad efter en tyrann och massmördare”.

Han erkänner att artikeln gjorde honom ledsen.


Men hallå, Abrahamson kan väl inte vara ensam om att uppröras över att du hyllar Lenin med ett bad? Vad säger Varbergsborna?

–De flesta har alltid uppfattat mig som en udda figur, de ser badet som positiv pr.


Så alltihop är egentligen en pr-grej?

–Nej, verkligen inte. För mig är Lenin ingen tyrann och massmördare utan den som försökte slå sönder ett orättfärdigt samhälle. Att det sedan misslyckades är uppenbart för alla. Någonstans gick det fel, blev till sin motsats. Jag kan min historia, jag är ingen aningslös kommunist för jag vet också vad som hände när Stalin kom till makten. Men det kan inte Lenin lastas för.


Så när du kallas nyttig idiot och medlöpare…

–Det finns absolut de som tycker så. Men det är mest äldre, desillusionerade män.

Nåja, några till finns nog. Om en stund kommer vi att fotografera Lasse Diding utanför hotellet, intill målningen av en mobilpratande Jan Myrdal. När en stor amerikanare rullar förbi vräker sig två killar ut, ropar ”kommunisthora”. Lasse Diding påstår att han inte tar illa upp. Däremot hade han gärna velat tala med killarna, ge dem en historielektion.

–Men om någon tycker jag är konstig så är det helt okej.


Han blev övertygad kommunist som 16-åring, lika enkelspårig där som i sitt samlande. Betyder det att hans politiska besatthet hade kunnat utmynna i något annat? Fågelskådning, till exempel?

–Säkert. Men såhär i efterhand är jag glad att det blev politik. Och böcker. Vilket ändå på sikt leder till en viss självinsikt.

Hur det går ihop att vara kommunist och miljonär tillhör de livsekvationer som han funderat mycket på.

–Jag borde väl egentligen dö utfattig. Tidigare kallade jag mig champagnesocialist, det kan jag inte göra längre eftersom jag slutat dricka. Men jag subventionerar vänstergrupper som behöver konferensutrymme, gäster får ta med sig böcker hem och varje kväll dukar vi upp en gratis buffé.

Räcker det, borde han inte som sann kommunist också ge rabatt till – exempelvis – ensamstående mammor som behöver avkoppling i bubbelbad? Han tystnar, länge. Säger sedan att tanken är god.


Numera tänker Lasse Diding betydligt mer än han gjorde för fem år sedan, åtminstone på andra människor. Brytpunkten blev behandlingsperioden på Nämndemansgården efter att hans alkoholkonsumtion gått över styr.

–Från början drack jag whisky för att sova. Sen började jag dricka på dagarna också. Konstigt nog gick det, relativt länge. Samtidigt som jag jobbade. Och körde bil. Det var inget jag huttlade med, jag gick till och med till en berömd alkoholpsykolog som kom fram till att jag visserligen var knepig som fan men aldrig skulle bli alkoholist. Psykologen hade fel.


Lasse Diding åkte fast för rattonykterhet, gjorde uppehåll, trodde han skulle kunna ta ett glas ibland men var snabbt tillbaka i missbruket. Både en och fem gånger. På Nämndemansgården fick han lära nya rutiner, en fast disciplin.

–Förut arbetade jag istället för att leva. Läste i stället för att leva. Bara det här samtalet hade varit otänkbart eftersom jag aldrig reflekterade över mig själv eller vad jag gjorde. Jag var som en boktitel.

Jubileet för gamla FNL-are på Etnografiska museet i Stockholm blev en annan vändpunkt. Lasse Diding hade tagit på sig sin minst säckiga manchesterkostym, åkt dit, men när han väl stod där i dörröppningen kom den gamla blygseln tillbaka. Munhäftan. Armsvetten. Känslan att vara en loser. Så han gled snabbt genom rummet, tog sig ut på baksidan och for hem igen. Utan att ha hälsat på någon.

–På tåget hem bestämde jag att så där kunde jag inte fortsätta. Så när Jan Myrdal fyllde 80 år och hade öppet hus på en restaurang for jag dit och gick rakt fram till honom. Vågade prata och berätta hur mycket jag alltid beundrat hans skrivande, hans kunskaper.

Lasse Diding blev inbjuden till Jan Myrdals bröllop med Andrea och det var där, som enda gäst i kortbyxor, han förklarade att han bildat Jan Myrdalsällskapet i vilket ingår två priser som ska delas ut varje år: Jan Myrdals stora pris, Leninpriset, på 100000 kronor – som nu senast gick till författaren Sven Lindqvist – och Robespierrepriset på 10000 kronor, som i år gick till poeten Jenny Wrangborg.

–Flera av gästerna anslöt sig direkt till sällskapet. Mats Svegfors, som förrättade vigseln, bad om betänketid. Lars Gustafsson gick med men ångrade sig sedan och gick ur.


Och Myrdal själv?

–Han tyckte förstås det var roligt. Det finns inte så många sällskap för författare som fortfarande är i livet.

Lasse Didings eget nyktra liv är starkt disciplinerat från femsnåret på morgonen, när han brukar vakna. Då läser han ett par timmar, koncentrerat. Sedan väntar frukost på kafé med lika nödvändigt dagboksskrivande. Resten av dagen kan han ägna åt möten, planering av framtida projekt. Ett nytt hotellbygge är redan på gång.

–Det är min sista fyllegrej, jag köpte ett gammalt hotell här i stan för 12 miljoner.

Annars ägnar han tiden åt att bygga upp sin mentala hälsa, som han själv säger. Hotell Gästis är fortfarande hans skötebarn, men han har delegerat arbetet, anställt en chef.

–Det är därför jag har svårt att vara där, för jag ser ju hur lätt jag skulle kunna gå igång igen för att få allt på mitt sätt. Samtidigt ser jag hur bra de lyckas, utan mig. Det är nyttigt.


Och Leninbadet, hur ofta är han där?

Aldrig, är svaret. Sanningen är att Lasse Diding inte ens kan simma. Han gick i simskola en gång men lade av efter att ha torrsimmat på land, avslutningen klarade han genom att gå på botten.

–Pappa var där, han skrattade ut mig. Sen har jag aldrig simmat mer. Men jag tycker om karbad, särskilt i vackra helkaklade badrum.

I hans eget Leninbad finns 100000 kakelplattor, runt väggar och tak. Där finns badböcker också. I en av hans egna innerfickor, de som en sömmerska syr in i alla hans kavajer, ligger just denna dag – äntligen får jag veta – Carl-Göran Ekerwalds Det stora självporträttet. Om Olav H Hauge.

Att Lasse Diding skulle skriva sin egen historia tror han inte längre:

–Det var min ungdomsdröm. På den tiden såg jag upp till författare, betraktade dem som högre väsen. Det gör jag inte längre. Jag har träffat för många. Att jag som 60-åring skulle bli en bra debutförfattare tror jag inte heller. Jag har läst för mycket. Men ska jag verkligen prata mer om mig själv? Det är väldigt förföriskt för egot – men totalt livsfarligt.