De senaste åren har Robyn lyssnat mest på dansmusik: ”Dansmusik är så logisk. Det handlar inte om vad som funkar på radio utan det som går att dansa till på en klubb. Det är helt andra mekanismer. Man kan gå till ett ställe för att uppleva saker. Jag tror att det är därför som dansmusiken haft sitt genomslag igen: Folk vill känna något”.
Foto: Lars Pehrson
Det är mycket för Robyn nu. Så mycket att hon kvällen innan tittade igenom veckans schema och funderade på hur hon skulle få ihop tiden. Förutom de aldrig sinande intervjuerna med Sverige och världen – just denna vecka är det USA, Europa och Asien som vill få sin bit av den svenska popstjärnan – ägnas dagarna åt att repa med bandet. När klockan slår kväll åker Robyn vidare till studion för att jobba.
Att parallellt spela in och släppa tre skivor under ett år, samtidigt som man driver sitt eget skivbolag, verkar inte vara den bästa idén om man vill kunna slappa. Men trots att arbetsdagar blir till arbetsnätter verkar Robyn ha funnit sin egen logik i tillvaron.
–Om jag jobbar upp ett tempo nu och släpper mycket material kommer jag att få mer tid att vara i studion under resten av året. I längden kommer allt göra att jag mår bättre, säger hon nöjt samtidigt som hon knäcker skalet på ett kokt ägg.
Att livet för närvarande går på trippel hastighet är ingenting som ser ut att påverka Robyn där hon sitter, med den blekta frisyren stående rätt upp, på ett kafé i Hornstull. Hon verkar avundsvärt pigg, pratar med en bubblande hastighet och skrattar glatt. Robyn älskar de möjligheter som kom på köpet när hon för sex år sedan köpte ut sig från sitt skivkontrakt och startade om på det egna bolaget Konichiwa Records.
När hon på kvällarna stänger in sig i studion är det för att jobba med den andra av de tre skivor som hon släpper i år. Första släppet Body talk pt 1 kommer på måndag och är ett åtta spår långt album där Robyn, vid sidan av den trogna samarbetspartnern Klas Åhlund, skapat musik med Diplo och Röyksopp. Att samarbeta lärde hon sig redan när hon var i Cheironstudion med Denniz Pop och Max Martin.
–Jag är uppväxt i en tradition av att skriva låtar med andra människor. Det finns alltid en oväntad faktor, som ingen av sidorna kan förutse, när två saker möts. None of them, som jag gjorde ihop med Röyksopp, är ett perfekt exempel på det. Ingen av oss hade kunnat tänka ut den på egen hand men den var helt självklar när vi väl gjorde den.
Är du lätt att samarbeta med?
–Jag tror det. Jag jobbar hårt men jag är samtidigt sjukt vimsig, kommer sent och har en splittrad energi. Dessutom twittrar jag för mycket, säger hon och springer iväg för att hämta salt till ägget.
Om de två skivor som ska släppas senare under året vet Robyn, just denna förmiddag, egentligen inte mer än att de antagligen kommer att heta Body talk pt 2 och Body talk pt 3. Låtarna är skrivna under samma period men eftersom hon ännu inte spelat in alla låtar vet hon inte om skivorna kommer att få formen av en naturlig trilogi.
–Jag tror att de kommer att hålla ihop. Men det kan också bli tre helt olika känslor. Tanken var från början att göra en skiva men att släppa låtarna allt eftersom de var färdiga istället för allt på en gång. Jag ser det som ett album fastän det är tre släpp.
När många vill hävda att albumformatet är dött passar du på att släppa tre skivor.
–Ja! Fast jag tror också att det är dött. Alltså inte själva albumet men det format som branschen jobbat med. När jag kom hem från min senaste turné såg jag framför mig ett och ett halvt år i studion, tre år på turné och fem år till nästa skiva. Det gjorde mig otroligt deprimerad. Jag försökte komma på ett sätt att vara i studion samtidigt som jag turnerade. Att släppa tre skivor har varit mer en praktisk lösning än vad det varit en konceptuell idé.
Likt en kameleont har Robyn lyckats omforma sig i takt med decennierna. Med åren har hon blivit lika mycket en symbol för 90-talet, då hon slog igenom, som för 00-talet, då hon för andra gången charmade musikvärlden.
När hon nu går in i sitt tredje decennium står poppubliken otåligt på tå för att få en glimt vad Robyn inleder sitt 10-tal med. Att skapa ett tidlöst Robyn-sound har aldrig varit aktuellt. Hon nickar energiskt på frågan om det är viktigt för henne att vara ett med sin samtid.
–Jag tycker att det är just det som popmusik ska vara. Pop är en tårtbit av samtiden och det måste få vara det. Pop ska inte bara berätta en romantisk retrokänsla av kärlek: Det måste få vara aktuellt. Det ska vara den där konstiga kombinationen mellan sånt som man hört tio tusen gånger förut och detaljer som gör att folk kan koppla det till sin tid.
Men du verkar hysa en extra kärlek till 90-talet?
Robyns ögon skiner upp och hennes redan så fokuserade stämma vrids upp ytterligare några varv vid det magiska ordet 90-tal.
–Ja, jag älskar verkligen den tiden. Det var en speciell miljö då med ravekulturen, hiphop som började blandas med pop och konstiga technoband som plötsligt tog in en rappare. Blandningen som hände då mellan vit och svart musik var väldigt spännande. Det känns som det där händer nu igen. Idag är det inte riktigt definierat vad popmusik är. Det kan vara både Lady Gaga och MIA.
I början av januari 2005 uppträdde Robyn på minneshögtiden för tsunamikatastrofens offer som hölls i Stadshuset. Uppbackad av Björn Yttling på piano, sjöng hon Jag vet en dejlig rosa, den melankoliska folkvisan som Monica Zetterlund så berömt tolkade på skivan Waltz for Debbie.
Att Jag vet en dejlig rosa också får avsluta Robyns Body talk pt 1 är lite av en slump. Under inspelningarna av skivan köpte producenten Klas Åhlund en mikrofon som visade sig vara den som Monica Zetterlund och Bill Evans använde för att spela in Waltz for Debby 1964. En osynlig cirkel slöts plötsligt.
–Det kändes helt självklart att spela in låten med den mikrofonen. För mig är den mycket Monica men det är ju också en visa med ett typiskt svenskt vemod. Det är roligt att lägga den i slutet på allt annat som finns på skivan.
Som fyllda 30 har Robyn snart tillbringat halva sitt liv i popbranschen. Ett liv i rampljuset må förvisso vara mer glamouröst än att vara, låt säga, full i en studentkorridor på valfri studieort men det innebär också att hon missat en del av livet som fungerar som minsta gemensamma nämnare för många.
Det är också kring den känslan – reflektionerna kring ålder och ungdom – som Body Talk pt 1 dansant rör sig.
–Det är en jättestor del av den här skivan, säger Robyn samtidigt som hon trycker bort ett inkommande samtal på sin mobil. Att jag helt plötsligt har gjort en klubbskiva är ju en 30-årskris fast på ett bra sätt. Det är omöjligt att inte fundera över varför samhället ser ut som det gör. Varför man ska gifta sig när man är 30, varför man inte får ha sin tonårsperiod då om man vill? Det finns så mycket regler som man ska förhålla sig till hela tiden och det blir väldigt tydligt när man börjar närma sig 30.
Du hoppade av skolan efter högstadiet. Drabbas du någonsin av bildningskomplex?
–Ja, svarar Robyn och nickar så att den långa luggen gungar. Jag har inte gått gymnasiet och har ingen musikutbildning. Jag är självlärd och har erfarenhet av att jobba i musikbranschen men jag har ingenting att falla tillbaka på annars. Visst, jag är känd och folk vill säkert göra grejer med mig men så vill inte jag leva. Jag vill ha ett eget liv. Jag har haft mycket komplex över det och känt mig otrygg i hela den grejen. Jag har ju funderat på att sluta göra musik.
Men tror du att du kommer att kunna sluta?
–Nej, det tror jag inte att jag kan. Men jag har trott det. Man måste ifrågasätta det man gör. Med skivbolaget öppnades en ny värld upp. Det finns inte längre några gränser. Man kan göra precis som man vill istället för att bara vara en sån som gör skivor bara för att det ska göras.
Tiden är slut. Robyn reser sig, skakar hand och rättar till den over-sizade jeansjackan. Klockan har nästan blivit lunch och det är dags för Sveriges mesta popexport att gå igenom morgondagens schema.
