De rörliga bildernas historia rymmer ett stort antal skildringar av den legendariska engelska stråtrövaren som tar från de rika och ger åt de fattiga. Från 30-talsklassikern The adventures of Robin Hood med Errol Flynn i huvudrollen, till Walt Disneys folkkära animerade tappning från 1973, till senare versioner som den hurtigt romantiska Robin Hood: Prince of thieves från 1991, där Kevin Costner elegant flaxar omkring i trädkronorna. Mastodontfilmregissören Ridley Scott står för den senaste tolkningen, som imorgon öppnar Cannesfestivalen utom tävlan. När SvD träffar Scott för en pratstund i Beverly Hills sågar han alla föregångsfilmer utom en:

–Jag förstår inte riktigt det här med de gröna tajtsen, men jag gillar Mel Brooks version av Robin Hood. Men in tights är helt klart bäst av dem alla.

Gapskratt och parodiska referenser till tidigare Robin Hood-filmer är inte att vänta sig av Scotts storslagna äventyrsepos, där den heroiske pilbågsvirtuosen spelas av Russell Crowe i en välbekant machoskrud. Filmen bär på grandios action i sann Gladiator-anda. Detta är femte gången som Scott samarbetar med Crowe. Varför fungerar duon så bra ihop?

–Jag tror att vi tolererar varandra vid det här laget. Och vi är nog ganska lika på ett sätt, genom att vi båda är väldigt rättframma. Folk tycker ofta att jag är vresig när de först träffar mig, men det är jag inte. Det är rättframhet. Detsamma gäller för Crowe.

På grund av manusomskrivningar försenades filmproduktionen kraftigt. Först var Crowe tänkt att spela stadens sheriff istället för Robin Hood, varefter en kombination av de två karaktärerna var aktuell, innan Scott slutligen bestämde sig för att låta den ädle rövaren stå helt i fokus. Ursprungstiteln Nottingham ger Scott inte mycket för.

–Det var en helt galen idé. Skulle man spendera alla marknadsföringspengar på att förklara vad Nottingham är, när det redan fanns en titel? Robin Hood är känd i princip över hela världen. Min upplevelse är att han är en väldigt global figur.

Även om Scott vill att hans Robin Hood ska skilja sig från mängden, vore filmen naturligtvis haltande utan den givna romantiska parallellhistorien. Marion spelas här av Cate Blanchett, i vad som förefaller vara en lätt Jeanne D’Arc-inspirerad roll (och Marions pappa spelas i sin tur av allas vår Max von Sydow):

–Hon är definitivt ingen ömtålig jungfru, det skulle Blanchett inte ha gått med på.

Scotts version av Robin Hood faller in i en allt mer förekommande kategori av nytolkningar, där det innovativa elementet utgörs av att skildra huvudkaraktärens rötter. Precis som Batman begins beskriver Bruce Waynes förvandling till superhjälte i lädermundering, ser vi här hur Sir Robin Longstride förvandlas till Sherwoodskogens noble slagskämpe. Handlingen är förlagd till 1100-tales slut, där Robin Hood återvänder till sin engelska hemby efter att ha krigat i det tredje korståget. Ihop med sina vapendragare bekämpar han sedan den lokala sheriffens förtryck. Scott är uppenbart fascinerad av den historiska kontexten kring legenden om Robin Hood:

–Jag ville bara göra ett riktigt bra och äkta porträtt av honom, för att det aldrig har gjorts tidigare och för att jag verkligen tror att han en gång existerade. Han har nämnts alldeles för många gånger genom historien för att bara ha varit fiktion.