3 Att Daniél Espinosa gick från lovande svensk indiefilmare till het potatis i den internationella filmbranschen över en natt efter Snabba cash (2010) berodde på att han hängivet omfamnade Jens Lapidus roman, men sedan var respektlös/egensinnig nog att forma historien efter eget huvud. Han var tydligt inspirerad av mexikanske förebilden Alejandro González Iñárritus intensiva bildspråk, men framförallt var det Espinosas egen film.

Kanske inte minst för att han själv gjort en klassresa från värsting i Skogås till internatelev i Sigtuna. Både Stureplansmiljöerna och de kriminella gängen var tonsäkert skildrade. Espinosa jobbade effektivt med kontrasten mellan väldigt högt och väldigt lågt när han berättade om hur en svennekilles kåthet efter dyrbart socialt kapital snärjer honom i grov kriminalitet.

Att man har byggt ut den framgångsrika filmatiseringen till en franschisetrilogi i stil med Millennium är logiskt. Och det är ambitiöst att plocka in ytterligare två regissörer ur den alternativa fållan, Babak Najafi och Jens Jonsson, istället för mer etablerade svenska actionmän med Hamiltonrullar på meritlistan.

Det är inte svårt att förstå varför Najafis namn kom upp inför del två. I sin debut Sebbe (2010) berättar han om en stukad familj som sitter fast i förlamande fattigdom där förnedring leder till hat som leder till våld.

Snabba cash 2 tar avstamp i JW:s första obevakade permission från Norrtäljeanstalten efter tre år. Han hoppas kunna jobba sig tillbaka in i Stockholms fnansvärld trots att han är dömd för narkotikabrott, men frågan är vilka som egentligen är hans vänner nu. Lika blästrade är de andra tre återvändande karaktärerna Jorge (Matias Varela), Mahmoud (Fares Fares), och Mrado (Dragomir Mrsic) som fortsätter springa i det ekorrhjul som maffiabossen Radovan sätter snurr på.

JW:s glamourösa överklassbekanta lättar inte upp stämningen på samma sätt den här gången. Det är mer inrökta kvartar i Söderort än middagar i herrgårdsmiljö. Det familjeliv som alltjämt levs i skuggan av knarkhandeln glimtar fram, strösslat med mikrotragedier där skrämda barn och svikna anhöriga kommer i vägen för kommersen. Våldet är brutalare och mer meningslöst, det mänskliga lidandet mer framträdande.

Tonen sätts redan i inledningsscenen där en skärrad man ber till Gud om förlåtelse för att han ger sig in i knarkaffärer. Det är bara ett skitigt och riskabelt jobb som måste göras, för att få in pengar och lösa skulder. Den kvinnliga rollgestalt som får mest tid framför kameran den här gången har inte fönat hårsvall och pärlor i öronen, utan är ett tonårigt traffickingoffer från en öststat. Mest omsorg ägnas åt Radovans desperata springpojke Mahmoud, som drar skam över sin en gång stolta familj.

Det etniska och sociala arvet är Najafis hemmaplan – även om det rena klasshatet bara bubblar upp till ytan en gång – och just därför är det synd att hans berättande verkar ha begränsats av ramar som Daniél Espinosa aldrig lär ha behövt hålla sig inom. Kanske har det blivit lite för många kockar och kompromisser den här gången – manusförfattaren Maria Karlsson som även skrev den första filmen har samarbetat med Peter Birro, producenten Fredrik Wikström och Najafi.

Det peppras med pliktskyldiga tillbakablickar som ska förklara samband och relationer. Men har man sett Snabba cash förstår man ändå, utan antydningar. Har man inte sett den är inklippen antagligen bara förvirrande. Man hade önskat att produktionsbolaget vågat riskera lite mer och presenterat tre fristående filmer byggda på samma källa.