Dustin Hoffman har gjort det, Cary Grant likaså. Hollywood-stjärnor som Tony Curtis, Alec Guinness och Robin Williams har alla klätt sig i kjol, strumpbyxor och högklackade skor för att locka biopubliken till skratt.

I Cockpit, premiär idag, spelar Jonas Karlsson den arbetslöse piloten Valle som får veta att ett nytt flygbolag söker en kvinnlig pilot. Efter att ha dykt upp på anställningsintervjun utklädd till kvinna får han jobbet, med komiska förvecklingar som följd.

LÄS OCKSÅ: SvD:s recension av filmen

–En del kan säkert tycka att det är lite pajigt med en kille i klänning, och att det blir kul, säger Jonas Karlsson. Men jag tror mer att det roliga ligger i den stora förvandlingen. När man spelar en roll som ligger långt ifrån en själv, det är alltid då folk säger ”wow”.

Filmens regissör Mårten Klingberg tycker inte att en man i kvinnokläder är roligt per definition

–Men i filmer som Cockpit, Tootsie och I hetaste laget tvingas en man i kvinnlig skepnad möta fördomar. Så länge vi har ett ojämlikt samhälle, finns det en inneboende komik i det. Sedan kan ju attributen, vinglandet på klackar och allt det där, också vara lite roligt. Men det var inte det jag gick igång på i första hand.

Män i kvinnokläder på film är ett gammalt fenomen. Redan under stumfilmseran blev de ett populärt humormotiv, när namn som Charlie Chaplin och Stan ”Halvan” Laurel tog med sig traditionen från varietévärlden in i filmen. Att en man skulle offra sin sociala status genom att klä ut sig till kvinna var absurt, och därigenom roligt.

Mycket har hänt i diskussionen kring könsroller sedan Stig Järrel tog på sig peruken i Fram för lilla Märta (1945 års största svenska biosuccé). Då var män i klänning något otänkbart, idag börjar transsexuella tala öppet om sina liv och de flesta svenskar känner till begrepp som ”att vara född i fel kropp”. Men på bioduken är mannen i kvinnokläder fortfarande nästan alltid ett komiskt inslag, i filmer som Big momma och Jack & Jill.

I den verkliga världen är det förenat med livsfara att som man traska nerför gatan i klänning, något som många transsexuella kan vittna om. Det är oerhört svårt att passera för kvinna om man är född till man. Men i Cockpit – i likhet med de flesta komedier där män klär ut sig till kvinnor – är det ingen i Valles omgivning som ifrågasätter att han faktiskt är en kvinna.

–Det är en saga. Jag tror inte ett ögonblick att någon som ser filmen kommer att tänka ”det är en kvinna”. Och så är det inte tänkt heller – det ska funka inom ramarna för den här berättelsen, säger Jonas Karlsson.

Faktum kvarstår att varken ökad jämställdhet mellan könen, genusmedvetna läroplaner i skolan eller hbtq-världens ifrågasättande av könsnormer har utgjort något hot mot humorstapelvaran ”man i klänning”. Filmskribenten Caroline Hainer tror att genrens livaktighet beror på flera saker:

–Å ena sidan är män i kvinnokläder en harmlös grej som även mormor kan tycka är kul – det följer en stolt, gammal buskistradition av stereotyper. Men det ses också som en lite sexuellt utmanande humor och en ”lek med könsroller”. Fast egentligen cementerar man dem bara ännu mer, säger hon.

Mårten Klingberg tror dock att filmer som Cockpit kan ha motsatt effekt, att de kan hjälpa till att luckra upp könsrollerna.

–Ju mer medvetna vi är om normer som vi lever under desto större chans har vi att förändra dem. Och ju mindre krav vi har på oss att vara män och kvinnor utifrån givna kriterier, desto lyckligare blir vi – både män och kvinnor. Det är jag helt säker på.