Jag har kört över oskyldiga fotgängare en masse. Jag har skjutit fiender i pallet. Jag har halshuggit dem, sprängt dem, hällt bensin på dem och tänt på. I mörka gränder har jag smugit mig på dem för att trä en plastpåse över deras huvuden och långsamt kväva dem till döds.

Under mina tio år som spelkritiker har jag sett allt våld som tv-spel har att erbjuda. Ja, jag har inte bara sett det utan deltagit i det mer eller mindre frivilligt. Jag har haft totalt flow i dånande eldstrider och jag har plågat mig igenom spel som känts sadistiska och motbjudande. Sådan är recensentens lott.

Flera omfattande studier visar att det saknas stöd i forskningen för att spelen gör oss mer våldsamma, och för egen del kan jag konstatera att alla virtuella mord inte har gjort mig ett dugg aggressiv. Men vi ska inte fastna i den frågan, det finns nämligen andra som också måste ställas. Som denna: Gör våldsspelen oss till sämre människor?

Att spelare lockas av krig, våld och äventyr är inte konstigare än att folk håller på med schack, boxning och snöbollskrig. Det finns en omedelbar spänning i kraftmätningen mellan människor som försöker ta kål på varandra, som gör att simulerade strider kittlar. Vad som är stötande med våldsspelen är inte att de finns, utan den machoattityd de är marinerade i samt deras skeva världsbild.

Berättelserna i actionspel som Gears of war och Killzone är genant infantila. Manusen i God of war-serien är episkt brutala sagor som lånar friskt från grekiska myter, och de har hyllats för sina stories. Ändå kan hela serien till fullo sammanfattas med fyra ord: Kratos är arg. Jättearg. När något spel undantagsvis når upp till samma nivå som passabla direkt-till-dvd-filmer – Uncharted-serien är ett exempel – så hyllas de av svältfödda gamers som en revolution för interaktivt berättande.

Det finns genuint smarta spelmanus, men de är ohyggligt sällsynta. De flesta är usla och många av de mer våldsamma spelen har en krigsdyrkande, fascistoid stank över sig.

Hade jag blivit klokare av att läsa Kierkegaard än att spela Bullet storm? Ingen tvekan om det. Jag är strikt anhängare av Anna Skippers tes om människans vara: Du är vad du äter. Den gäller även kulturkonsumtion. Spelar jag Gears of war 20 timmar i veckan blir jag kanske inte våldsam, men det finns en påtaglig risk att jag så småningom blir en idiot.

Somliga skulle säga att detta visar att vi behöver mer forskning kring våldsspelen. Kanske det. Men framför allt behöver vi en gedigen spelkritik som analyserar, ifrågasätter och guidar oss till kvalitetsspel med och utan våld. Men då måste kritikerna våga utmana det tiltade normsystem som fortfarande genomsyrar spelmediet. Och jag vet själv hur lätt man blir avtrubbad som recensent. Inte mot verkligt våld, men mot fiktivt.

Sedan några veckor tillbaka recenserar jag inte spel längre, utan nöjesspelar bara. Nu måste jag väga Sonic the hedgehog mot Sara Stridsberg och Mass effect 3 mot The wire. Mitt rop efter skarpsint spelkritik är med andra ord egennyttigt. Fritiden är trots allt begränsad och vi måste kunna ställa högre krav på kulturen än att den inte gör oss till massmördare.