Jag vet inte hur Vänsterpartiet utser sina kulturpolitiska talesmän och i det aktuella fallet vet jag bara vad tidningar haver sagt. Den under ständigt leende analysmotstånd, från sin plats ivägmotade, partiordföranden Ohly önskar annan reserverad sittplats, detta medan han enligt vad han säger skriver roman. Bort petas därför den värmländske riksdagsmannen, poeten, förläggaren, den i all slags kulturell och kulturpolitisk gärning beprövade, djupt snillrike Bengt Berg. Ett originalgeni i det allmännas tjänst.
De gör förstås som de vill. Detta gör mig dock förbannad. Mest personligen därför att jag med min röst i urnan deltog i att få in Bengt Berg i riksdagen. Röstade alltså på ett parti som jag annars inte hyser förfärligt stor kärlek till.
Och det av det enda skälet att han, om någon, kan tala det praktiska, levande konstnärliga kretsloppets, de konstnärliga yrkesutövarnas, de idédrivna offentligheternas sak i vår lagstiftande kammare.
Han kan det utan och innan. Från blanketterna till applådtacken, det kan vara i bokkafé eller i konserthus, och från väderanteckningens diktfragment till hur man leder en trespråkig paneldiskussion om litteratur i Bangalore.
Han har förblivit en privatman och politiskt förtroendevald skönande och har just därför lyckats göra sitt kulturpolitiska engagemang allmänneligt igenkännbart.
Sen Per Olof Sundmans tid har det inte suttit en diktare i riksdagen. Även han för övrigt med ett annat socialt och geografiskt perspektiv än det mediagängse. Han gjorde stor nytta, har jag förstått: piprökande och gåtfull som sin egen livshistoria fick han politiker flaskuppfödda på floskler att se lite noggrant på stora framtidsfrågor som nordisk språkpolitik och kulturskaparnas försörjningsbas.
Bengt Berg hade kunnat göra väl så stor nytta. Talarstolens många förhoppningsfulla humorister hade också kunnat få en fin vink om höjd och djup på en del saker.
Sen kan man ju bli förbannad mera i allmänhet. Om på- och avstigande partiledare och justitieministrar upptäcker sig ha gåvan att skriva romaner på lediga stunder då bör de givetvis följa sitt kall. Men vid blotta förtjusningen över det ännu oskrivna? Vid pur fantasi om att det faller sig så lätt? Bör man alltså genast göra det till sitt specialområde i riksdagen? Lars Ohly hade svårt att läsa tidtabellen för egen avgång. Dessförinnan tuggade han länge och väl på ordet kommunist innan han kom fram till att han pro forma inte längre var det. Spottade ut det i näsduken och vek ihop för bättre tider.
Ej längre kommunist, ej längre ordförande, men snart, hävdar han, romanförfattare, och därav kulturpolitisk talesman.
Spelade möjligen vid närmare eftertanke ej fotboll med Nacka Skoglund, men kan väl ändå för den goda tankens skull även bli idrottsminister?
Denne Ohly är det som ska artikulera vänsterns kulturperspektiv. Riksdagen mister sin poetiske praktiker och min röst kan partiet ifråga glömma.
Riksdagen tappar höjd och djup
Lars Ohly är utsedd att artikulera vänsterns kulturperspektiv i stället för poeten och skönanden Bengt Berg. Min röst kan partiet ifråga glömma, skriver Lars Andersson.
6 mars 2012 kl 01:30 Kommentar kulturpolitik
Jag vet inte hur Vänsterpartiet utser sina kulturpolitiska talesmän och i det aktuella fallet vet jag bara vad tidningar haver sagt. Den under ständigt leende analysmotstånd, från sin plats ivägmotade, partiordföranden Ohly önskar annan reserverad sittplats, detta medan han enligt vad han säger skriver roman. Bort petas därför den värmländske riksdagsmannen, poeten, förläggaren, den i all slags kulturell och kulturpolitisk gärning beprövade, djupt snillrike Bengt Berg. Ett originalgeni i det allmännas tjänst.
De gör förstås som de vill. Detta gör mig dock förbannad. Mest personligen därför att jag med min röst i urnan deltog i att få in Bengt Berg i riksdagen. Röstade alltså på ett parti som jag annars inte hyser förfärligt stor kärlek till.
Och det av det enda skälet att han, om någon, kan tala det praktiska, levande konstnärliga kretsloppets, de konstnärliga yrkesutövarnas, de idédrivna offentligheternas sak i vår lagstiftande kammare.
Han kan det utan och innan. Från blanketterna till applådtacken, det kan vara i bokkafé eller i konserthus, och från väderanteckningens diktfragment till hur man leder en trespråkig paneldiskussion om litteratur i Bangalore.
Han har förblivit en privatman och politiskt förtroendevald skönande och har just därför lyckats göra sitt kulturpolitiska engagemang allmänneligt igenkännbart.
Sen Per Olof Sundmans tid har det inte suttit en diktare i riksdagen. Även han för övrigt med ett annat socialt och geografiskt perspektiv än det mediagängse. Han gjorde stor nytta, har jag förstått: piprökande och gåtfull som sin egen livshistoria fick han politiker flaskuppfödda på floskler att se lite noggrant på stora framtidsfrågor som nordisk språkpolitik och kulturskaparnas försörjningsbas.
Bengt Berg hade kunnat göra väl så stor nytta. Talarstolens många förhoppningsfulla humorister hade också kunnat få en fin vink om höjd och djup på en del saker.
Sen kan man ju bli förbannad mera i allmänhet. Om på- och avstigande partiledare och justitieministrar upptäcker sig ha gåvan att skriva romaner på lediga stunder då bör de givetvis följa sitt kall. Men vid blotta förtjusningen över det ännu oskrivna? Vid pur fantasi om att det faller sig så lätt? Bör man alltså genast göra det till sitt specialområde i riksdagen? Lars Ohly hade svårt att läsa tidtabellen för egen avgång. Dessförinnan tuggade han länge och väl på ordet kommunist innan han kom fram till att han pro forma inte längre var det. Spottade ut det i näsduken och vek ihop för bättre tider.
Ej längre kommunist, ej längre ordförande, men snart, hävdar han, romanförfattare, och därav kulturpolitisk talesman.
Spelade möjligen vid närmare eftertanke ej fotboll med Nacka Skoglund, men kan väl ändå för den goda tankens skull även bli idrottsminister?
Denne Ohly är det som ska artikulera vänsterns kulturperspektiv. Riksdagen mister sin poetiske praktiker och min röst kan partiet ifråga glömma.
Lars Andersson är författare.