Små pseudorevolutionära tidningar med namn som börjar på O verkar vara veckans grej. Musiktidningen Ondskan är den ena, slentrianpopkulturella gratistidningen Odd At Large den andra. Båda bär de på en längtan att få vara delaktiga i sin egen tids stormning av en liten bastiljon. Jag borde givetvis välkomna dem båda med öppna armar av ren hänförelse över visande av entreprenörsanda och devisen att allt nytt är bra tills motsatsen är bevisad.
Låt oss börja med Ondskan. Jag vill inget hellre än att bli överraskad av musikaliska helomvändningar, hitta nya vägar genom historien som leder fram till ett annat nu, upptäcka nya dörrar till sådant jag hatat och omvärdera det jag älskat.
Ondskan har - trots ett underbart namn - inte den funktionen. Inte heller antar den formen av ny-empatiskt intervjumagasin. Snarare slår den ytterdörren rakt i ansiktet på mig. Det är en tidning sprungen ur en subkultur som traditionsenligt definierar sig själv utifrån vad den hatar, vad den inte vill vara. Det är aldrig
uttalat, men finns där mellan varje rad för alla att se. Ondskan har antagit många skepnader sedan den kallade sig Benno, men dess referensramar har inte rört sig en centimeter åt det ena eller andra hållet på två decennier - Vic Godard, Dolly Mixture, Sarah Records, eurodisko, Neil Tennant och vänliga snedluggar ständigt lika närvarande.
Den är lika djupt som omedvetet konservativ och befäster en ursvensk indietradition som sett identisk ut sedan den enögde teoretikern Momus uppfann den. Ondskan påminner om en obstinat raggare med John Fogerty-tatuering som vid tolv års ålder bestämt sig för en åsikt och orubbligt tänker stå fast vid den tills handduken ska kastas in för gott.
Samtidigt, i en manifesterande artikel i Odd At Large - inte alls ett lika underbart namn - efterlyser skribenterna en ny journalistik som - jag citerar - ser på Elfriede Jelinek och Lil Kim med samma kritiskt granskande ögon. Det må vara nyheter för Odd At Large, men den journalistiken existerar och utförs av en så kallad
kritiker. Vad de dock har rätt i, men väljer att inte säga, är att majoriteten kritiker är undermåliga eftersom de inte har tvingats genomgå det diagnostiska inträdesprov som jag har utformat. I framtiden, när jag av staten har utsetts till envåldshärskare, kommer detta prov att vara obligatoriskt och allt kommer att vara jättebra.
Redan i början av 80-talet skrev den brittiske stiljournalisten Robert Elms en epokgörande artikel i tidningen The Face där han konstaterade att de populärkulturella revolutionernas tidevarv är över och frågade sig hur man gör revolt mot generationen som växte upp med John Coltrane, Jean-Luc Godard och Germaine Greer?
Alternativet i dag, att döma av premiärnumrena av Ondskan och Odd At Large, är att leva och verka i tron att det räcker med att blunda för att världen utanför fönstret ska sluta snurra.
