Det började med buller och bång. Den nybildade borgerliga alliansen gjorde inte någon badtunne-uppgörelse om kulturpolitiken inför valet 2006, istället föreföll Moderaterna ha beslutat sig för köra sitt eget race.

Statsminister Fredrik Reinfeldt utsåg marknadsliberala tankesmedjan Timbros chef Cecilia Stegö Chilò (M) till kulturminister och det samlade kulturetablissemanget tolkade det som en regelrätt krigsförklaring.

När Stegö Chilò visade sig vara så fientligt inställd till statlig kulturpolitik att hon inte betalat tv-licensen på 16 år tvingades hon emellertid avgå efter bara tio dagar. Reinfeldt gjorde helt om och utsåg som efterträdare den snälla kulturtanten Lena Adelsohn Liljeroth, och kulturlivet gjorde vågen.

Sedan hände – just ingenting. Istället för att göra upp med decennier av socialdemokratisk kulturpolitik har den borgerliga regeringen i allt väsentligt förvaltat den.

Den stora kulturutredning som tillsattes under alliansens första mandatperiod fick åter kulturfolket på fötter och skapade kritikstorm. Men i slutändan blev det mest omvälvande resultatet av utredningen en ökad regionalisering. Kanske inte provokativt i nivå med en Timbrorapport, direkt.

Regeringen Reinfeldt har alltså inte saknat ambitioner att förändra kulturpolitiken, men verkar ha överraskats av att det blivit ett sådant himla liv när de försökt. I proportion till de småpengar det handlar om – kulturen utgör 0,8 procent av statsbudgeten – är det helt enkelt inte värt bråket, tycks man resonera.

Även i direktiven till en del andra utredningar, bland annat på public service-området, har det funnits formuleringar som signalerat en kursomläggning. Men när det väl blivit dags för beslut har regeringen gått betydligt försiktigare fram.

Vid några tillfällen har protestvågorna faktiskt ignorerats och ideologiskt färgade beslut har klubbats igenom, som när konstnärslönerna avskaffades (de stred mot arbetslinjen), stödet till En bok för alla drogs in (det snedvred konkurrensen) eller när näringslivsprofiler som Johan Staël von Holstein placerats i Kulturrådet. Men det är små och få undantag.

Inte har det blivit några satsningar på den klassiska högkulturen heller, trots att Lena Adelsohn Liljeroth tillhör den kulturkonservativa, gammelmoderata tradition som vurmar för den. Nationalmuseum och Operan rasar bokstavligen ihop. Ändå har det varit förtvivlat svårt att skaka fram pengar för renoveringar, och andra stora institutioner som Dramaten och symfoniorkestrarna tvingas vända på varje slant.

Efter en gosig smekmånad är kulturvärldens relation till Lena Adelsohn Liljeroth numera frostig. Kulturvänner av både röd och blå kulör brukar muttra att Sverige inte haft en kulturminister värd namnet sedan Bengt Göransson (S) på 1980-talet. Han hade inte bara ett brinnande engagemang för kulturen – utan också förmågan att slåss för den, även internt i regeringen.

Adelsohn Liljeroth må brinna för kulturen, men kämpar inte särskilt hårt hos finansministern för att få mer pengar enligt personer med insyn. Svag, lam, medgörlig och för snäll är omdömen som fälls om henne.

Försvarsminister Mikael Odenberg (M) avgick efter ett år i protest mot nedskärningarna på hans departement. Några dramaqueen-uppträdanden verkar dock inte ligga för Adelsohn Liljeroth. Envist upprepar hon år efter år att kulturbudgeten ökar, och hoppas att ingen genomskådar att ökningen i själva verket är mindre än kulturinstitutionernas årliga kostnadsstegringar för bland annat löneökningar och hyreshöjningar, och att det i realiteten därför handlar om en ständig urholkning av anslagen.

Samtidigt som den främsta kulturpolitiska ambitionen tycks vara att hålla det lugnt på torpet så växer surdegarna. Någon lösning på scenkonstens pensionsproblematik har det inte blivit, inte heller något underlättande av kultursponsring trots att kulturministern har lovat det ända sedan hon tillträdde. ”Proppen med hästsvans”, finansminister Anders Borg, är i vägen.

Frågan vem som egentligen bestämmer över kulturen kan inte heller besvaras utan att rikta strålkastarna mot doldisen Ingrid Eiken, statssekreterare på kulturdepartementet. Departementens högsta chefstjänstemän är ofta mer inflytelserika än man kan tro, och den dominanta Eiken är definitivt inget undantag.

Som nationalekonom med flera tunga budgetjobb i regeringskansliet bakom sig beskrivs hon av somliga som en del av finansdepartementet som flyttat in på kulturdepartementet. Visserligen sparkades Cecilia Stegö Chilò, men istället smögs Ingrid Eiken in bakvägen.

Och även om de radikala förändringarna har uteblivit så kan den som vill finna tecken på en långsam nedmontering av kulturen som självständigt politikområde. Flera viktiga kultursatsningar ligger numera inte under kulturministern utan på andra departement som närings- och arbetsmarknadsdepartementen.

Det är ett sätt att göra kulturen mer instrumentell och se den ur ett ekonomiskt nyttoperspektiv. Det märks också i retoriken. Sällan talar regeringen om kulturens egenvärde. Istället förklaras nya kultursatsningar med att de bra för den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen, hälsan och så vidare.

En långsam förskjutning är svårare att få grepp om än en radikal förändring. Men om det makliga tempo som hållits de senaste fem åren fortsätter blir vi åskådare till ett förfärligt segt och långtråkigt skådespel – även om konsekvenserna kan bli nog så dramatiska i det långa loppet.