Upproren i Nordafrika och Mellanöstern kallas ofta internetrevolutionen. Men hur betydelsefulla var de sociala medierna för resningarna egentligen?

Diskussionen pågår, inte minst på grund av en aktuell studie från Yale University.

Doktoranden Navid Hassanpour har undersökt hur smart det var av Hosni Mubarak att stänga av de sociala medierna den 28 januari i år, mitt under pågående revolution.

–Inte smart alls, svarar Navid Hassanpour på mejl från Boston – och förklarar att just den dagen, då nätet släcktes ner, spreds protesterna mer effektivt, nådde nya grupper och tog sig på allvar utanför Kairo.

–Twitter, Facebook och mejl kan vara utmärkta för att organisera och förmedla opposition, men de kan även skapa avstånd och passivitet, och till exempel leda till att folk tänker: Det är inte så allvarligt. Många andra deltar. Jag behöver inte, förklarar han.

Stänger man av den moderna kommunikationstekniken uppstår dessutom en radikalisering av samhällsklimatet, som Navid Hassanpour ser det. En del av vardagen rycks undan och människors beteende blir oförutsägbart.

Just detta är något som flera regimer känner till och undviker, hävdar Jim Cowie på Renesys, ett företag som mäter hur nätet fungerar runt om i världen. Han menar att både Iran och Kina har lärt sig att kalibrera, att hitta mellanlägen, som att bara stänga av till del, som att göra systemen segare, långsammare, som att endast stänga av vissa områden eller vissa användare.

Mörkläggning kan alltså resultera i vidare spridning av protesterna och radikalisering, sammanfattar Navid Hassanpour – och lägger till att det även finns andra fördelar ur rebellernas perspektiv: när de styrande stryper den digitala kommunikationen får polisen färre möjligheter att avläsa vad som händer hos motståndarna.

Rapporten från Yale ingår i en större internationell debatt där de sociala mediernas förmåga och kraft ifrågasätts.

En kritiker, Evgeny Morozov, författare till The dark side of internet freedom, menar att talet om ”twitter-revolutioner” är nonsens – och tar som exempel upproren i Moldavien (där det knappast finns några användare) och Iran (där nästan alla som twittrade befann sig i Väst).

Den svenska mediestrategen Brit Stakston är mer positiv och betonar vikten av att 6 miljoner egyptier hade Facebook.

–De kunde kommunicera med varandra oavsett tid och plats, och med omvärlden, och fick en helhetsbild av vad som pågick.

Hon menar att de sociala medierna underlättar för oppositionen, förstärker samhörigheten – och blir som ”ett starkt klister”.

Inte alla håller med, som Malcolm Gladwell, som i The New Yorker förklarar att om man jämför de näterk som har skapats av sociala medier med de nätverk som formade medborgarrättsrörelsen i USA, inser man att hur svaga och sköra de digitaliserade gemenskaperna är.

Hade Martin Luther King försökt bygga upp en bojkott i Montgomery med hjälp av digitala medier, skulle han ha misslyckats, hävdar Gladwell, som anser att hierarki och strategi var helt nödvändiga ingredienser då, i USA på 60-talet, men så även idag – och de saknades tyvärr på Tahrirtorget i Egypten.

Vi överdriver ofta vad de sociala medierna kan åstadkomma, fortsätter han. De har definitivt gjort det lättare för aktivister att uttrycka och sprida sina åsikter, men det är fortfarande oklart vilken effekt detta egentligen får.