Den svarta t-shirten har små hål på flera ställen. På fötterna sitter svarta sandaler som ser ut att ha befunnit sig där jämt. Byxorna, också svarta, är vida. Bredvid honom ligger en röd- och svart-rutig flanellskjorta, som han har tagit av sig för att det lynniga vädret just för minuten bestämt sig för brännande sol. Under naglarna har det fastnat jord och det fluffiga, vita håret har han den sista tiden borstat med en hundborste för att han inte har kommit ihåg att köpa en ny kam.

Vi har just kommit till Göran Greiders hus i Dala-Floda, några mil utanför Borlänge. Många faluröda hus har passerats och strax innan vi nådde hans hus åkte vi på en faluröd trähängbro över Västerdalälven, som denna dag är glittrande blå som i en turistbroschyr.

Vi är här för att prata om hans senaste bok – Stil & politik. I den skriver han och DN:s ledarskribent Barbro Hedvall, klädintresserad så långt tillbaka som hon kan minnas, i varvade kapitel om klädernas betydelse i politiken.

Göran Greider lutar sig fram på den av sol och regn gråslitna träbänken och konstaterar att hans eget val av kläder delvis beror på hans kroppsstorlek.

–Om man är överviktig och ska köpa byxor kan det bli ganska jobbigt. Det är helt fascistiskt i klädbutikerna! Därför började jag köra med mjukbyxor och stora skogshuggarskjortor.

– Jag gillar dessutom att inte behöva tänka så mycket när jag tar på mig och vill att det ska vara praktiskt i flera sammanhang.

Han tittar ned på sina kläder och konstaterar att han både kan gräva i trädgården och sätta sig i en tv-soffa med dem.

Göran Greider har varit ointresserad av kläder sedan mitten av 90-talet. Innan dess tänkte han mer på det yttre, ville ha attityd. Det då svarta håret nådde ned på ryggen. Dessutom bar han ofta svarta kavajer.

–Det var innan jag kom in i kultursvängen, där är ju svart nästan en uniform. Men då var jag mycket tunnare, säger han och tillägger att ännu ett skäl till att han inte bryr sig nu är att han helst inte går utanför den egna gärdsgården.

I Stil & politik, som kom till efter flera års samtal mellan de två ledarskribenterna, tar Göran Greider bland annat upp Cecilia Stegö Chilò, som var kulturminister i bara någon vecka. Han beskriver henne som lite överviktig, i långbyxor och vanlig jacka: ”Jag fick intrycket av att hon faktiskt inte brydde sig så mycket om kläderna hon bar och det gav henne i mina ögon åtminstone ett försonande drag.” Och om en bild i samband med att folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson avgick efter data­intrånget konstaterar han att Lars Leijonborg var helt nollställd, ingen kavaj, ingen slips: ”Som om allt vad stajlisten Camilla Thulin gjort nu runnit av honom”. Han funderar därtill en del på textilindustrin, han är själv uppvuxen i textilorten Vingåker.

Den senaste tiden har det påpekats att Göran Greider också är stilmedveten. Det vänder han sig emot, även om inte förnekar att han kanske ser ut som en typisk vänsterpartist.

–Fråga min fru! Det är bara slumpen.

Att just han har blivit så här förklarar han med att han har den friheten. Vore han vd för ett litet tjänsteföretag skulle han inte kunna klä sig så.

–Om jag kom in i ett styrelserum så här skulle de inte riktigt tro på vad jag sa.

Göran Greider medger att det nog skulle ha varit annorlunda om han var kvinna. Män har ”frikort”. Något journalisten Belinda Olsson påpekade i sin blogg nyligen: ”Om Göran Greider var kvinna skulle han med 97 procents säkerhet: färga håret (en period i alla fall), vara intresserad av kläder eftersom den där kaggen måste döljas lite, inte kunna se ut så där och vara chefredaktör på Dala-Demokraten”.

–Det är en del av genuskontraktet, att vi män inte behöver bry oss lika mycket. Och de som dömer hårdast är väl kvinnor mot andra kvinnor?

Dömer du kvinnor hårdare?

–Nej. Men jag kan reta mig på om en klädstil uttrycker en politisk syn jag inte gillar eller om någon bär en klädsel som visar hur rik man är.

Är din fru lika ointresserad?

–Nej, inte alls. Hon tycker jag är hemsk. När vi går på någon tillställning brukar hon tycka att jag ska ta på mig något bättre. Men jag brukar framhärda.

Göran Greider önskar att vi kunde släppa modets makt och konsumera mindre. Påpekar att han som marxist tänker på de kanske hundratals miljoner underbetalda kvinnor som jobbar i klädindustrin världen över.

Och han tycker att modevurmen i Sverige har gått in i en sjuklig fas.

–Man kan inte leva sitt eget liv, man måste shoppa sig till ett liv. Reaktionen när Sex and the city-filmen kom var att den som inte bejakar det här är lite töntig, säger han och lyfter upp den välgödda katten Gustaf som verkar väldigt nöjd med sin rödgulbruna päls.

Hur kommer du själv undan?

–Det gör ingen. Jag har köpt hus. Fast jag köper allt mindre. Men jag är lite smittad, det syns här i trädgården.

Han börjar visa runt. Slår fast att pengarna som han har lagt på växter, frön, buskar och träd de senaste åren nog motsvarar vad ”den mest köphysteriska Sex and the City-tjejen” har spenderat på handväskor.

Är det ena mer rätt än det andra?

–Nej, i grunden är det samma sak: Att detta ekonomiska system inte överlever utan att köpkraften hålls vid liv.

Men hans främsta mål är inte att klädintresset dör ut. Då vore hans intresse för stockrosor och rosenskära lika fel. Nej, han tror att människor alltid kommer uppskatta att världen omkring dem är vacker.

–Men det är inte samma sak som att man måste vara en kugge i ett maskineri.

Du har sagt att du önskar att vi kunde gå nakna?

–Ibland tänker jag så. Och det kanske slutar så om det blir tillräckligt varmt.

Så skrämmer hans mobiltelefon liv i tystnaden. Han berättar att signalen är Fanfar för den vanliga människan av den amerikanske kompositören Aaron Copland. Enen bakom honom rör på sig i vinden, som har blivit ettrig och kall. Han säger att han ser Stil & politik som en lättläst hängmattebok. Mer energi har han lagt på sin biografi om Dan Andersson som kommer i höst.

–Hootenanny Singers låg på Svensktoppen med Dan Anderssons texter hela min barndom. Min morsa och farsa fick något drömskt i blicken när de hörde det där. Under rekord­åren när alla bara skulle framåt stod Dan Andersson för en längtan ur det materiella.

Göran Greider kan delvis identifiera sig med poeten som dog 1920. Alla som växer upp i typisk arbetarklass kan nog känna mycket för en viss typ av författare, konstaterar han. Som att det inte är självklart att författa böcker.

Göran Greider började skriva ändå.

–Min farsa hade visserligen bara sex års folkskola, men han var intellektuell. Han hade jobbat på sjön och sett allt och kunde diskutera politik och litteratur. Så vi var nog ingen vanlig arbetarfamilj ändå.

–Dessutom har jag alltid haft ett naturligt starkt självförtroende. Jag har tänkt att förlag självklart ska acceptera mina böcker och tidningar mina artiklar.

Han har hållit hårt fast vid sitt arbetarklassperspektiv, även om han nu kallar sig övre tjänstemannaklass.

–Om man ser tidigt att det finns orättvisa skillnader sätter det sig som en livsform djupt inne i en.

Klassperspektivet är också tydligt i Göran Greiders långa, berättande dikter. I en intervju för snart 20 år sedan sa han att han aldrig skulle identifiera sig med titeln poet. Han har kommit undan det med att kalla sig intellektuell.

–Intellektuell innebär ju att den kritiska hållningen är central och att man inte är lojal med ett parti eller en rörelse. För mig kan det vara värt att betona, för ibland blir jag bara betraktad som ”Tyckaren Göran”. Och så kan jag ha läst tre avhandlingar för att kunna uttala mig om ett ämne!

Han dyker upp i debatt efter debatt och verkar nästan ha fastnat i tv-sofforna. Han ser sig som ett alibi för vänsteråsikter.

–Det är väl inte så lätt att hitta någon som är på vänsterkanten och jag är bra på att uttrycka mig i offentliga sammanhang.

Inte sällan har han kritiserats för att vara för svartvit i sina uttalanden. Frågan om hur han bemöter det får honom att släppa de bruna ögonen från växterna i trädgården.

–Jag tycker inte jag är det! Det är bara när man rycker ut något enskilt citat. Problemet är att när man tar upp klassfrågor är journalister ofta så dåligt pålästa att de ser det i svartvitt själva.

Det börjar regna och vi flyttar in under taket på terrassen, där inramade bilder av Marilyn Monroe och Che Guevara står bredvid varandra.

Två böcker inom loppet av några månader och nästa år en ny diktsamling. Göran Greiders produktion växer lika snabbt som gräset på ängen. Vad driver honom? Kaffebröd, garvar han. Och nyfikenhet.

–Jag får den där frågan så ofta att jag har funderat på om jag borde gå till en psykolog. Jag tycker inte jag är så produktiv. Fast jag är nog lyckligt lottad för att jag skriver mina artiklar så fort. Och dikterna skriver jag oavbrutet.

En sista undran: I Världen efter kommunismen, som kom år 2000, skriver han i dikten Det finns dagar då planeten simmar lugnt: ”När jag var sexton drömde jag om världsrevolutionen; nu är jag fyrtio – och planerar för den.” Nästa år fyller han 50. Vad gör han med världsrevolutionen då? Svaret kommer utan inandning och är väldigt greiderskt:

–Eftersom kapitalismen hade en födelse måste den också ha ett slut. Nu ser vi att kapitalismen har erövrat nästan alla områden på planeten. Och i samma ögonblick som hela planeten är ianspråktagen får kapitalismen svårare att fungera.

Han drar den jordiga handen genom håret.

–Så jag kan nog fortsätta att planera för världsrevolutionen.