De senaste dagarna har jag tillbringat i sällskap med Anders Ekströms och Sverker Sörlins intressanta nyutkomna bok ”Alltings mått”. Idéhistorikerna Ekström och Sörlin skriver om de humanistiska kunskapernas devalverade ställning och argumenterar övertygande för dess nödvändighet. Bokens titel syftar på Protagoras så kallade homo mensura-sats: ”Människan är alltings mått”. Om något är bra eller inte avgörs av människans väl. Och av människans val: för att kunna vara alltings mått krävs att människan själv är förmögen att värdera och sätta gränserna för vad som är acceptabelt.

Idag, menar Sörlin och Ekström, handlar ”mått” knappast längre om människans förmåga att värdera, utan helt enkelt om att mäta. Vi lever i en siffrornas, statistikens, och mätandets kultur. Naturligtvis har statistik och siffror enorm betydelse när det gäller forskning och framsteg. Problemen kommer när man ska försöka mäta även de begrepp som faktiskt inte är mätbara. De humanistiska värdena har haft svårt att hävda sig i denna mätandets kultur, och därmed blivit marginaliserade. Så långt ”Alltings mått”, en bok som jag för övrigt tycker att alla som är intresserade av humaniora borde läsa.

Kravet på mätbarhet drabbar även kulturen alltmer. Jag skriver ”drabbar”, för jag tror att ett kulturliv som enbart låter sig värderas i siffror är förödande för den fria kulturen.

Nu senast var det Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt som i lördags skrev en debattartikel på SvD Brännpunkt (kommenterad av Lars Ring i gårdagens SvD Kultur) om Stadsteaterns sammanslagning med Kulturhuset. En artikel som så ensidigt prioriterade kvantitet framför kvalitet att varje genuint kulturintresserad människa borde bli mörkrädd. Stadsteaterns fördelar mättes enbart i termer av ”effektivitet” och förmåga att ”jaga kostnader”. Att Stadsteatern är ”bäst” på att fullfölja sitt kulturpolitiska uppdrag vet vi därför att Madeleine Sjöstedt har låtit revisionsbyrån Ernst & Young jämföra ett antal teatrar. Att Ernst & Young har många strängar på sin lyra inom finansiell rådgivning visste vi, men att även teaterkritik ingår i deras kompetensområde var en nyhet i alla fall för mig.

Allt detta hade varit acceptabelt om det varit privatfinansierad kultur det handlade om. Sådan har vi gott om i Sverige, och att den måste konkurrera på marknadens villkor är helt i sin ordning och behöver inte stå i motsats till kvalitet. Men när en ansvarig kulturpolitiker skriver en artikel som utmålar den kommunala och statligt finansierade kulturen som en tävling kan man stilla undra vad det är för mening med att ha en kulturpolitik över huvud taget. Och när Ernst & Young plötsligt blir åberopade som experter på kultur känner i alla fall jag att någonting är allvarligt fel.

En sådan kultursyn är inte rimlig. Det måste finnas en plats även för värden som inte är mätbara i siffror. Människan som alltings mått, minns ni? Kvantitet och kvalitet är inte samma sak, och det ena är sannerligen inte en garant för det andra.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.