En begravningskrans av rosor och vita liljor med ordet ”Äntligen” skrivet på sidenbandet. Det är affischen för operettklassikern Glada änkan, som Suzanne Osten ger nytt liv på Folkoperan.

Egentligen borde Franz Lehárs huvudroll Hanna Glawari vara en kvinna för vår tid, en ung, vacker och stenrik änka med alla möjligheter att äntligen göra vad hon vill. Men det enda hon önskar är att fånga den motvillige rumlaren och kvinnokarlen greve Danilo.

1905 ansågs Glada änkan vara vågad och lockade också flera filmregissörer som Erich von Stroheim och Ernst Lubitsch. Kittlingen bestod bland annat i att man spelade ut de ”ärbara” kvinnorna mot ”hororna”, grisetterna, unga kvinnor som försörjde sig som artister och prostituerade.

I Malmö och Göteborg har Glada änkan getts någorlunda regelbundet på teatern. Men i Stockholm har den inte spelats på stor scen på decennier.

Suzanne Osten har aldrig sett Glada änkan mer än på dåliga dvd-upptagningar.

–Det var faktiskt Krister Henriksson som sa ”Ska du inte sätta upp Glada änkan på Vasan?”. Jag satte mig in i verket då, men de hade inte full orkester, så det föll. Sedan ringde Folkoperan med samma tanke, berättar hon i teaterns vackra spegelfoajé medan orkestern övar på ouvertyren utanför.

Suzanne Osten fastnade för musiken för att den har så mycket dans i sig, så mycket livsglädje och kropp.

–Därför gjorde vi en lång audition med artister som ville jobba fysiskt, dansa. Det var en bärande idé som musiken gav.

Därför är också orkestern under Joakim Unanders ledning för en gångs skull placerad på scenen så man ser den. Folkoperans lilla scen har ju ofta gjort att orkestern placerats utom synhåll ovanför eller under scenen.

Men den stora frågan var förstås vad Glada änkan betyder för oss i vår tid.

Från början fanns en tanke på att lustmörda Glada änkan, som den tyske regissören Frank Castorf gjorde med Läderlappen, men där ändrade hon sig.

–Glada änkan är intressant på så vis att den avslöjar dubbelmoralen och männens förvirring inför kvinnornas nya önskningar 1905. Hanna har pengar och kan göra som hon vill. Librettisterna låter henne ge bort pengarna och gifta sig, men det kunde vi inte gå med på. Min änka är revanschlysten!

Ett och ett halvt år har förberedelsearbetet tagit som innehållit långa diskussioner med dramatikern Malin Axelsson, dramaturgen Johan Petri och översättaren Jan Holmgaard.

Det har bland annat resulterat i att man lagt till en ”byxroll”, det vill säga en kvinna i manskläder. Niegus, en biroll, har i Sara Jangfeldts gestalt vuxit till en kommentator eller konferencier med feministiskt perspektiv, som vill rucka på den gamla ordningen ”boy meets girl”. Men det klarar hon inte riktigt när hon förälskar sig i den söta Valencienne, som råkar vara gift med ambassadören. Niegus assisteras dessutom av den androgyna Josephine, dansad av Josephine Wilson.

Man kan säga att den kritiska reflektionen för en ojämn kamp med operetten och de starka känslor som musiken föder.

Suzanne Osten har också fört in en klubbmiljö med techno, komponerad av Peter Eggers, en musik som hon blandar med Lehárs toner. Scenen är på tre sidor omgiven av en blinkande ljusramp. Från taket till golvet går en lång trappa i Magdalena Åbergs scenografi.

Denna gång har Suzanne Osten inte kunnat genomföra en lika lång arbetsprocess som hon brukar på Unga Klara. Repetitionstiden på scen har varit kort, extra kort eftersom fyra roller är dubblerade. Men hon har låtit ensemblen jobba med clownerier, melodram och improvisationer.

–Jag har tänkt filminspelning. Då måste man arbeta snabbt. Gå upp tidigt och förbereda sig väl. Dirigenten är ju som en andra regissör, vilket är ovant för mig som varit van att bestämma allt själv.

Glada änkan är Suzanne Ostens första uppsättning utanför Unga Klara. Det finns både likheter och skillnader mellan Unga Klara och Folkoperan.

–Liksom Unga Klara är Folkoperan en liten tajt fungerande teater. Skillnaden är att här inte finns någon stor moderscen. De har stora ambitioner men väldigt lite pengar. När snörena i clownnäsorna tagit slut finns det inte pengar till nya. En skjorta som går sönder är en katastrof. Jag har levt i en skyddad miljö med tillgång till verkstäder och kostymateljéer. Här får man lägga ut allting på stan. Det är lite som att komma tillbaka till 60-talet där jag började. Folkoperan måste sälja ut 600 platser varje kväll.

Suzanne Osten känner med andra ord igen sig. Precis som Unga Klara är Folkoperan en väl definierad teater, där man vet vad man håller på med, tycker hon. Där man frågar sig vad operakonsten är i modern tid. Den fråga hon försöker besvara är vad operetten är i en modern tid. Hur man ska kunna försvara den och förnya den.

Glada änkan har två lag, som Suzanne Osten hellre kallar team. Hanna Glawari sjungs av Paula Hoffman Fröling och Miriam Treichl och greve Danilo av Fredrik Lycke, Mattias Nilsson och Linus Flogell. Även i övriga roller finns flera sångare.

Men Suzanne Osten vill inte dela in dem i ett A och B-lag.

–Därför singlade jag slant om vilket team som skulle sjunga på premiären.