Meterhöga rullar med det välbekanta grönrandiga trycket snurrar som trådspolar på gigantiska symaskiner. Mellanmjölk, själva symbolen för det rationella lagomlandet Sverige. Mjölkpaketen fylls och viks av rasslande mekaniska armar och bildar oändliga köer på de specialanpassade rullbanden. De slingrar i flera plan genom hallen som amerikanska highways. Arla foods mejeri i Kallhäll utgör utan tvekan ett imponerande maskineri. Här fylls varje morgon 700 000 förpackningar mjölk och filmjölk för att med lastbil köras till Stockholms och Mälardalens butiker.

– Se själv, man tar vara på varje centimeter av lastpallen. Här fraktas ingen luft alls, säger Eva Milton, informationschef på Tetra pak Sverige.

Hon, liksom jag, är klädd i en vit rock av papper och ett fånigt blått hårskydd. Den tegelstenslika Tetra brik, den vanliga enlitersförpackningen som introducerades 1969, är hennes favorit. Ingen annan förpackning kan packas mer effektivt. Ingen är lika miljöanpassad. Trenden bland konsumenterna pekar dock åt ett helt annat håll.

– Dagens livsstil handlar om grab and go. Man gör saker i farten. Konsumenterna vill ha allt mindre och återförslutningsbara förpackningar, säger Eva Milton medan vi vandrar genom en hangarbyggnad som innehåller miljontals liter filmjölk, yoghurt, juice och olika soppor. Allt är paketerat i kartonger från Tetra pak. Milton demonstrerar den svenska klassikern Pucko i kartongflaskan Tetra top, en produkt specialinriktad mot snabbmatsindustrin.

– Vi måste ampassa förpackningarna till kundernas önskemål. Mindre förpackningar kan faktiskt vara mer klimatsmart. Den största miljöboven är de enorma mängder oförbrukade livsmedel som vi slänger, säger Eva Milton.

Fler förpackningar innebär förstås även ännu större intäkter för Tetra pak. Idag har koncernen 9 000 anläggningar i världen. 2007 tillverkade företaget 137 miljarder förpackningar för flytande livsmedel och hade en nettoförsäljning på 86 miljarder kronor. Det gör företaget till en av de största aktörerna i förpackningsbranschen, en av världens allra största industrier med en omsättning på över 4 000 miljarder kronor per år.

Engångsförpackningar är en förutsättning för vår konsumtionskultur. Ofta är de viktigare än själva innehållet. Designer och forskare jobbar dag och natt för att skapa spritflaskor som kluckar på ett särskilt lyxigt sätt eller framställa ett papper som när det rivs från förpackningen ska fylla kunden med största möjliga välbehag. Modehuset Yves Saint Laurent har gått så långt att de låtit den Pritzker prize-belönade arkitekten Jean Nouvel rita en av deras parfymflaskor. (Resultatet blev ett provrör eller en fallos, beroende på vilket håll man håller flaskan.)

Ofta är dock förpackningar en källa till frustration, snarare än estetisk njutning. Ofta är dock förpackningar en källa till frustration, snarare än estetisk njutning. Enligt försäkringsbolaget Cornhill Direct vårdas 60 000 britter årligen på sjukhus efter att ha skadat sig själva när de med saxar, skruvmejslar, rakblad, knivar eller sina egna tänder försökt forcera det ogenomträngliga hölje av plast och kartong som omger livsmedel.

Fenomenet kallas wrap rage och har beskrivits som en ny folksjukdom. Enligt en undersökning av det svenska Reumatikerförbundet hetsar var femte svensk upp sig flera gånger i veckan över krångliga förpackningar. ”Ska man behöva ha en verktygslåda stående i köket för att få sig en kopp kaffe”, lyder den retoriska frågan i ett nummer av förbundets tidning.

Vad ska alla dessa kartonger, burkar, paket och emballage egentligen vara bra för? Professor Gunilla Jönsson på avdelningen för förpackningslogistik vid Lunds tekniska högskola svarar med en motfråga:

– Hur skulle exempelvis biståndet vid natur­katastrofer fungera om vi inte hade förpackningar?

Hon fortsätter:

– Förpackningar brukar vara den första hjälp krisdrabbade länder ber om när gränserna öppnas. Råvaror från fält och hav måste nå konsumenterna i landet. För att höja levnadsstandarden måste man få fart på exporten. För att distribuera mat och få fart på exporten krävs förpackningar.

Antalet förpackningar är en indikator på välfärden i ett samhälle. Västeuropa, Nordamerika och Japan använder 64 procent av alla förpackningar i världen. Enligt Gunilla Jönsson är det viktigt att slå hål på myten om förpackningar som en symbol för miljöförstöring och slöseri och istället göra folk medvetna om förpackningens roll när resurser ska fördelas och klimathotet mötas. Bättre förpackningar och smartare distributionssystem gör att en större mängd livsmedel kan skyddas i stället för att gå till spillo.

Historiskt sett har förpackningarna spelat en avgörande roll för samhällsutvecklingen. Vissa forskare menar att varudistributionen i engångsförpackningar har varit lika epokgörande som den industriella revolutionen. Enligt Gunilla Jönssons kollega i Lund, forskaren Märit Beckeman, handlade exempelvis det brittiska imperiets dominans under 1800-talet inte i första hand om den imponerande flottan, utan att engelsmännen före alla andra lyckades framställa en hållbar förpackning för livsmedel: Konservburken.

– Med hjälp av konserver kunde de ta med sig mat som inte blev dålig i lastrummen och ge sig ut och erövra världen, förklarar Märit Beckeman.

Under världskrigen fick de allierade soldaterna sin huvudsakliga kost från konserver och under beredskapstiden utvecklades även logistiken med transport och lagring. I snabbköpen som växte fram under 1900-talet kunde varorna staplas i hyllor och kunderna själva ta vad de ville handla innan de gick med varorna till kassan. När Andy Warhol 1962 målade sina burkar med Campbells tomatsoppa upphöjdes engångsförpackningen till att bli själva symbolen för det moderna masskonsumtionssamhället. Tack vare konserver, frysförpackad mat och barnmat i burk kunde västvärldens husmödrar lämna hemmen och ge sig ut i arbetslivet.

– För u-länderna har tekniken med så kallade aseptiska kartonglaminat varit oerhört viktig. En enastående svensk innovation som gjort det möjligt att mjölk kan behandlas, förpackas och distribueras vid rumstemperatur och har lång hållbarhet, säger Märit Beckeman.

Den pyramidformade mjölkförpackningen, eller Tetra classic som den kallas hos Tetra pak, har inte bara frigjort kvinnorna och mättat svältande barn. Den har även gjort den svenska familjen Rausing till en av världens absolut rikaste.

Allt började med påsar. För att hävda sig i den mördande konkurrensen använde sig den unge Ruben Rausing av argumentet att just hans påse var ”ett hygieniskt och läkarkontrollerat emballage”. Hygien var ett ämne som låg i tiden. 1938 myntade radiojournalisten Lubbe Nordström begreppet Lortsverige i en serie uppmärksammade reportage om den bristande hygienen på den svenska landsbygden. Ur radioapparater över hela landet ekade hans budskap:

”Med denna benämning menar jag icke, att Sverige är lort, långt därifrån, men att Sverige har lort inom sina gränser, för mycket lort för att kunna med lugn tolereras och att denna lort skall bort så fort och så grundligt som möjligt...”

Det var inte bara industrin som behövde moderniseras utan även människan. Den nya svensken skulle skapas med hjälp av renlighet, fysisk fostran och standardiserade kök. Folkhälsokampanjerna innebar ett gyllene tillfälle för Rausing. På den tiden var mjöl en av de mest sålda dagligvarorna. Det fraktades i säckar till butikerna och såldes i lösvikt. Personal krävdes för att väga och förpacka mjölet. Vad Rausing och hans företag Åkerlund & Rausing kunde erbjuda dåtidens kvarnar var inte bara att sälja sitt mjöl färdigförpackat. De kunde även trycka reklam direkt på förpackningen. Mjöl var därmed inte längre det anonyma vita vetepulver som med vatten och jäst kunde gräddas till bröd. Det var en hygieniskt förpackad och modern livsmedels­produkt.

1939 invaderade Hitlers trupper Polen och de följande åren lamslogs Europa av det andra världskriget. Mjölk var en av få produkter som inte ransonerades i Sverige. Att dricka mjölk ansågs bra för benstommen och folkhälsan. Kampanjer sattes in för att uppmuntra konsumtionen. På den här tiden fick mjölk endast säljas i tunga och otympliga glasflaskor hos särskilt licensierade mjölk­butiker.

Rausing räknade ut att han skulle kunna tjäna stora pengar på att byta ut flaskorna mot kartonger. Problemet var bara att han ännu inte hade någon förpackning som fungerade. Det skulle dröja till 1951 innan Rausing på en kaotisk pressvisning kunde demonstrera sin geniala uppfinning, den pyramidformade tetra­edern, för världspressen. (Egentligen var uppfinningen laboratorieassistenten Eric Wallenbergs idé. Men enligt boken Tetra –  historien om dynastin Rausing av Peter Andersson och Tommy Larsson, skrev Ruben Rausing helt enkelt sitt eget namn på patentansökan.)

I dag bor mer än hälften av jordens befolkning i storstäder. Fler och fler blir beroende av förpackningar för att kunna dricka mjölk, äta mat och tyvärr även för tillgången på rent vatten. Ruben Rausing blev en av världens rikaste på idén att enkelt, billigt och hygieniskt frakta nödvändiga färskvaror mellan producent och konsument.

50 år senare står vi här med det som blir över: Skräpet. Samtidigt som förpackningarna är en förutsättning för att höja levnadsstandarden för stora delar av jordens befolkning håller de på att förvandla planeten till en soptipp.

Det vet de volontärer som den tredje söndagen i september varje år deltar i miljöorganisationen the Ocea conservancys städdag för världens stränder. 2008 lyckades 400 000 frivilliga i 77 länder på en enda dag samla ihop totalt 3 060 ton ilandflutet skräp. I denna bråte fanns 1,3 miljoner plastpåsar, 1,1 miljoner flaskor, 943 000 matförpackningar och 400 000 aluminiumburkar. I mitten av Stilla havet virvlar långsamt en soppa av avfall, till ytan dubbelt så stor som delstaten Texas i USA. När maginnehållet på sjöfåglar och fiskar från området ­undersöks finner man stora mängder små, små plastbitar. Andelen plast är i vattnet sju gånger högre än andelen plankton.

Hur plasten påverkar livet på jorden vet man inte riktigt. Vad man vet är att ett vanligt blodprov idag innehåller hundratals olika kemikalier. Ämnen som inte har funnits i våra kroppar före 1950. Ftalater exempelvis, som används för att göra plast mjuk och smidig, har den egenheter att dess molekyluppsättning påminner en hel del om könshormonet östrogen. I sitt uppmärksammade reportage Plastic ocean liknar journalisten Susan Casey de märkliga fynd som gjorts i havet vid något hämtat ur en skräckfilm: Handjur bland fiskar och sjöfåglar som har utvecklat kvinnliga könsorgan. Samtidigt visar statistiken de ­senaste 50 åren en minskad fertilitet och kraftigt ökade utbrott av cancer och diabetes bland människor.

Trots det ökar användningen av plast i förpackningar. Folk vill ju ha skruvkork på sin Pucko. Hoppet för framtiden sätts till nedbrytbara bioplaster. I Skåne försöker exempelvis växtförädlare ta fram en särskild genmodifierad potatis som ska användas för framställning av en bioplast som bryts ner lika snabbt som ett äpple om den läggs på komposten. Men innan bioplasten på allvar kan konkurrera på marknaden återstår en rad hinder. Anläggningar för att ta hand om och bryta ner denna nya plast måste upprättas. Och tillverkningsprocessen måste bli betydligt billigare.

Den som vill bli vår tids Rausing borde alltså uppfinna en förpackning som är billig, består helt av naturens egna material, framställs utan farliga kemikalier och kräver så lite råvaror som möjligt.

Jag hittar honom i ett minimalt kontor i en av Ångpanneföreningens övergivna betongbunkrar i utkanten av Stockholm. Namnet är Mårten Hellberg. Han är vd för biomaterialbolaget Organoclick. Inom tio år hoppas han att det nystartade företaget ska ha tillverkning i flera länder och omsätta flera miljarder kronor.

Orsaken är materialet som ligger framför mig på bordet. Två cirkelrunda bitar av papper liknande den typ vanliga kaffefilter är gjorda av. Med en tesked droppar han vatten på det ena bladet. Som förväntat sugs vätskan upp av pappret och bildar en mörk fläck. Sedan skvätter han några droppar på det andra pappret. Dropparna blir liggande på arkets yta. Cellulosafibrerna är modifierade med hjälp av organiska katalysatorer för att bli vattenavstötande. Det är Organoclicks affärsidé.

– Samma sak går att göra med alla cellulosa­baserade material som bomull, hampa, trä, linne och papper. Det banbrytande är vad som händer när man slänger produkterna efter användning. De bryts ner i samma takt som naturliga material, eller kan återvinnas och framställas på nytt utan någon större miljöpåverkan, säger Mårten Hellberg.

I framtiden spås livsmedelsförpackningar kunna ändra färg efter statusen på innehållet, de kommer förses med digitala displayer och kunna fjärrstyras med hjälp av mobiltelefon. Men den verkliga revolutionen kommer inte att märkas alls på utsidan. Den kommer ha ägt rum inuti i själva materialet, logistiken runt förpackningarna och vad som händer med dem efter att de är förbrukade. Förhoppningsvis kommer vi att slippa de wrap rage-framkallande plastemballagen.

Men så länge plast gjord på petroleumprodukter är billigare, och så länge butiksstölder betraktas som ett allvarligare problem än att våra vävnader fylls av gifter som hotar vår reproduktionsförmåga, så räkna med att prylarna du köper kommer att fortsätta förpackas i otympliga skottsäkra plastskal.

Själv fick jag tillslut nog och beställde en Open X på Internet, ett specialredskap för att forcera besvärliga emballage. Manicken levererades, ironiskt nog, i samma typ av helgjutna och ogenomträngliga pansar den är avsedd att bekämpa.