- Jag behöver något som får igång mig. Ska vi beställa in varsin Margarita, föreslår Jan Morris under en lunch på bokmässan.
Jag avstår, och skyller på att jag har arbete kvar att göra.
- Jag med, säger hon och ler, som om vi busar ihop.
- Det är saltet runt glaset som gör det, fortsätter hon, och blir glad när kyparen förklarar att Restaurang Heaven naturligtvis serverar sina Margaritas just så, rejält doppade i halvgrovt salt.
När drinken sedan anländer njuter hon av hur vacker den är, med den sjögröna vätskan och den gula citronskivan, som elegant hänger i glaskanten.
- Jag gör städerna till mina, och ibland kommer jag så nära att vi nästan blir ett, en sorts symbios. Så har jag det med Trieste. Kanske för att det var den första stad som jag bodde i som vuxen.
Och den sista som hon ägnar en hel bok, som en kärleksgåva. ”Trieste and the meaning of nowhere” från 2001 avslutar en lång och lovordad serie reseböcker, med porträtt av över 70 av världens större städer.

Somliga platser skriver hon om för
andra eller tredje gången, men ”första gången i en ny stad känns alltid som något stort och fantastiskt”.
- Då är nästan allting spännande och intressant. Ett tag brukade jag se till att jag gick till tandläkaren när jag var ute och reste, bara för att se hur det gick till i den stad där jag befann mig. För även det var förstås annorlunda.
- Så fort jag är i en stad så arbetar jag - noterar, pratar med folk, tänker efter, skissar i mitt ritblock, läser historia, tar reda på saker. Det pågår hela tiden, och jag älskar att vara i just det sinnestillståndet.
Morris är 78 år, och har publicerat närmare 40 böcker, inklusive en respekterad historisk trilogi om det brittiska imperiets uppgång och fall, samt skrivit för många av de stora tidningarna och tidskrifterna i England och USA - så jag säger något dumt om att kanske dra sig tillbaka.
Då skakar hon irriterat på huvudet:
- Varför skulle jag inte unna mig att fortsätta resa och skriva? Ge mig ett enda skäl!
Och så berättar hon om en aktuell visit i Austin i
Texas, där hon skulle göra ett stadsporträtt, och där hon upptäckte att man faktiskt kunde köpa färdiga Margaritas på burk, ”fast då saknas ju saltet”.

Nästa dag ska hon på äventyr i Göteborg, som hon nu besöker för första gången.
Stockholm däremot har hon varit i, och skrivit om hela tre gånger, och alltid med en tydlig kluvenhet. Staden är vacker, den vackraste i Europa, och synnerligen välorganiserad, men det är något viktigt som saknas, och det har att göra med människorna.
I ”Journeys” från 1984 frågar hon sig om inte svensken någonsin blöder, på allvar, och konstaterar sedan att stockholmarna är lyckligt lottade. De har sluppit såväl krigen som den riktigt djupa depressionen, och ”saknar bulorna, såren och rynkorna”, som de andra nere i Europa.
När jag citerar ur boken värjer hon sig, och säger att jag är orättvis, och att det finns mycket i Stockholm som hon gärna återvänder till, som till exempel skeppet Vasa, ”som är oerhört intressant”.
I ”Journey” beskriver hon det så här:
”Vasa bor i ett
enormt syretält, där man pumpar in fukt, för att bevara henne.” Att besöka museet är ”en hemsk upplevelse, som att besöka en gammal drottning i koma”. Hon ligger stilla, ”med hela sin ålder och sin tragedi, oerhört svensk”, och ”den heta, fuktiga sjukrumsluften får dig till slut att känna att hon faktiskt är en levande varelse, som hålls vid liv med modern teknik”
Vilka skriver man för när man skriver stadsporträtt? För dem som har varit där, eller för dem som kommer att åka dit, eller för dem som enbart reser i fåtöljen?
- Jag skriver för mig själv. Så enkelt är det. Och allt jag skriver handlar om mina ytterst subjektiva reaktioner på en stad. Vad jag kände och tänkte, och om läsaren kommer till samma stad kanske han eller hon upplever något helt annorlunda.

Vad är så speciellt med Trieste?
- Staden skonades under kriget, och har kvar något gammaleuropeiskt, och den rymmer så många kulturer, och så mycket melankoli, och det är en anständig stad, eller så nära man kan komma, för den är vänlig, och det
är nära mellan människorna. Sånt är inte svårt att känna av.
- Om jag skulle få en infarkt på gatan, skulle några genast rusa till.
- Sak samma på Manhattan. Folk skulle springa fram, fråga hur jag mår, ringa efter ambulans.
- Att Trieste är en anständig stad är egentligen det viktigaste. Jag ser det så här: Den stora frågan för oss människor är vad tusan alltihop betyder. Varför är vi egentligen här? Om man inte tror på Gud, och jag gör inte det, då återstår bara en sak för oss att göra. Att vara anständiga mot varandra, att bete oss som människor.

Reseskildringen utgör en komplicerad kategori, och är släkt med såväl memoarerna som skönlitteraturen.
När jag kallar Morris ”a travel writer” blir hon störd och påpekar att hon är ”a writer”, och hänvisar till en kollega, Paul Theroux:
- Han säger att det han skriver är romaner, och reseskildringen är främst med för att den förser honom med en rörelse, en intrig. Det vi gör borde kallas fiktion.
Hon har smuttat några gånger på sin Margarita, och efter
första klunken förklarade hon att den var mycket god, och hade precis lagom med salt.
Göteborg ligger bra till, tänker jag.
- Allra första gången jag var i Sydney tyckte jag direkt illa om staden. Andra gången fann jag mycket som var tilltalande, men då blev det ett betydligt sämre porträtt. Det ska till friktion, annars blir det inte bra.
Servitrisen kommer och sätter ner faten och säger några ord om varmrätten, och när hon har gått viskar Morris att det var en utmärkt presentation, föredömligt kort och saklig.
I början av 60-talet påbörjade Morris sin ”mest krävande resa, och mest lyckade”.
Den avslutades 1972 i Casablanca, då hon lämnade sjukhuset som kvinna, efter 45 år som man.
Två år senare gav hon ut ”Conundrum”, en personlig och mycket uppmärksammad berättelse om hur James blev Jan, även om han alltså alltid hade varit det, på ett sätt.
Den svenska utgåvan ligger bredvid min tallrik, när Morris anländer till restaurangen.
- Jag hoppas verkligen inte att vi ska tala om den där! Herregud, jag är
innerligt trött på ämnet, det kan du väl förstå.
Men vi borde tala om det, säger jag i slutet av samtalet, i och med att Times har utnämnt den till ”en av vår tids hundra mest betydelsefulla böcker”, och i och med att den nyligen kom ut igen, med ett nytt förord.
- Jag vet att den har betytt mycket. Kanske för att jag var en av de första som skrev om detta, och att jag var känd.
Hon får fortfarande brev från ”förvirrade själar”, men betonar att de flesta inte är från transsexuella, ”det vill säga sådana som bor i fel slags kropp”, utan från människor som har andra sexuella problem.
- På den tiden var det ovanligt med operationer. I dag är det inte längre lika märkvärdigt, och i dag är skillnaden mellan män och kvinnor inte lika skarp, och jag är tacksam om boken på något sätt har hjälpt till att luckra upp den gränslinjen.
Själv känner hon det som att hon har kommit hem, och har aldrig ångrat resan till Marocko.

I slutet av ”Conundrum”, efter hormonbehandlingarna och ingreppet, skriver hon att ”kärlek,
tur och beslutsamhet hade räddat mig från självmord - ty om det inte hade funnits något hopp om att jag skulle kunna sluta mitt liv som kvinna, skulle jag säkert själv ha gjort slut på det som man”.
På flyget tillbaka till England blir hon uppmärksammad av en manlig medresenär, vilket får henne att känna sig tacksam och upprymd.
Men när jag frågar om hon någonsin har levt med en man blir hon arg, och förklarar att hon fortfarande bor med sin hustru, även om de numera är skilda, och att de ”lever som två systrar”, och mer än det vill hon inte säga. Nu räcker det.
Margaritan är slut, liksom måltiden och intervjun, och tillsammans tar vi hissen ned till bokmässan.