Renzo Piano skruvar på sig på stolen, där han sitter på podiet bredvid museets isländska direktör Gunnar B Kvaran och framför ett konstverk av den amerikanska konstnären Dan Colen gjort av tuggummi i skarpa färger.

Nya Astrup Fearnley-museet beskrivs redan som ett mästerverk.

Hur känns det?

– Du vet, vi arkitekter är som föräldrar. Vi talar inte så mycket om hur vacker babyn är utan hur lyckligt den är. Det är samma sak med den här byggnaden. Jag vill att den ska vara lycklig.

Det är 40 år sedan Renzo Piano slog igenom som arkitekt, då han ritade Centre Georges Pompidou i Paris tillsammans med den brittiske arkitekten Richard Rogers. Det var ett hus som vände ut och in på det mesta – alla ventilationsrör och rulltrappor var på utsidan. Folk reste till Paris bara för att se det kombinerade kultur- och konstmuseet.

Det var en revolution, som Piano själv beskriver det. Det privata Astrup Fearnley-museet är något helt annat. Lågmält och storslaget på samma gång. Det spektakulära taket som är format som ett segel syns bara från fjorden. Byggnaden delas av en kanal och Osloborna har till och med fått en liten sandstrand vid sidan av museet som byggts helt och hållet på ny mark i Oslofjorden, på det som kallas Tjuvholmen. En gång i tiden en plats där tjuvarna hängdes, därav namnet, senare en containerhamn.

Konstmuseet var trumfkortet som gjorde att Selvaag Gruppen vann uppdraget att bygga den nya stadsdelen, tillsammans med det grönområde som finns runt museet, där ett antal stora skulpturer placerats. Det danska konstmuseet Louisiana har varit inspirationen för Renzo Piano.

– Inte arkitektoniskt, men på det sätt som konst och natur blandas där. Jag ville göra en plats där man kan uppleva havet och konst samtidigt, säger han.

Själv är han en passionerad seglare och designar också sina egna segelbåtar. Därför fanns det stora segelformade taket, som binder ihop byggnaderna, med redan från början.

–Att bygga ett konstmuseum handlar både om något väldigt poetiskt och samtidigt något väldigt tekniskt. I södra Europa är ljuset så starkt att mycket av arkitekturen handlar om hur man ska skydda sig från det. Men här i norra Europa handlar det mer om hur man ska fånga ljuset.

–Det värsta man kan göra för konsten är att bygga en vit kub utan fönster och så slå på det artificiella ljuset. Det är att döda konsten.

Det viktigaste för Renzo Piano är därför samspelet mellan ljus och vatten som gör att byggnaden lever och andas.

– Men det är ingenting som är självklart. Vi testade alla möjliga sorters material innan vi bestämde oss för att täcka museet med asp. Det är en träsort som åldras vackert. Jag tycker om att man ser hur tiden går. Samtidigt måste ett museum byggas för att det ska stå i hundra år.

Att Astrup Fearnley-muséet är privatägt är en av förklaringarna till att det varit helt tyst under byggnadsprocessen, till skillnad från den eviga debatten om hur ett nytt Munch-museum ska se ut och var det ska ligga.

– Men det handlar också om att det snabbt uppstod en enighet om vad vi ville uppnå. Det har varit ett privilegium att få jobba med Renzo Piano och vara med i processen från de första utkasten till den färdiga byggnaden, säger museets direktör Gunnar B Kvaran, som nu gläder sig åt att få visa fram museets konst i nya lokaler.