Globaliseringen har gett oss nya kontaktytor och nya konfliktmönster. I världsreligionerna finns det kitt som skulle kunna förena människor, i stället för att som i dag skilja dem åt. En tydlig global värdegemenskap behövs för att hantera framtidens konflikter, skriver Hans Ingvar Roth.
Efter det kalla kriget kom den globala terrorismen. Bilden föreställer Usama bin Ladin som kommenterar attacken mot World Trade Center den 11 september. Foto: reuters
Det pågående Irakkriget aktualiserar flera viktiga frågor om världsläget efter millenniumskiftet. Håkan Arvidsson beskrev i sin tidigare artikel i SvD 11/3 några viktiga skillnader mellan dagens värld och världen under det kalla krigets dagar. Under det kalla krigets tidsperiod var världen bipolär i och med att två stormakter hade ungefär samma militära slagkraft. USA och Sovjetunionen hade också en betydelsefull värdegemenskap såtillvida att båda länderna betonade den stora vikten av en industriell och materiell tillväxt. Den överskuggande gemensamma målsättningen var vidare att undvika ett kärnvapenkrig. Staterna var väl medvetna om varandras värdeprioriteringar och kunde därför i huvudsak parera varandra på ett sätt som lyckligtvis ej innebar några förödande incidenter. Man kan således säga att stormakterna USA och Sovjetunionen under denna tidsperiod styrdes av samma slags riskrationalitet.
Den primära fiende al-Qaida som stormakten USA möter i dag har en helt radikalt annorlunda och betydligt mer diffus politisk agenda. I den mån det går att urskilja något mer substantiellt
i terroristnätverkets föreställningsvärld handlar det om en ytterst radikal tolkning av Islam där ett så kallat heligt krig mot de otrogna (framför allt USA) sätts i högsätet. USA:s nya fiende är dessutom svårfångad och vittförgrenad genom dess mer eller mindre löst sammankopplade nätverk.
Som den politiske filosofen John Gray nyligen uttryckte det (TLS 21/2) har terroristerna också använt sig av ett decentraliserat beslutsfattande i sina förgreningar, ett system som på flera sätt påminner om det moderna samhällets företags- och organisationsväsende som "styrs" av gemensamma visioner snarare än av några hierarkiska regelsystem. Terroristerna har vidare kunnat utnyttja globaliseringens stegrade kommunikationsmöjligheter till sin egen fördel. USA:s nya antagonist har även en helt annan riskbenägenhet i och med att medlemmarna i al-Qaida värderar sina egna jordeliv på ett ytterst instrumentellt sätt.
I en situation när den ena parten är totalt riskbenägen och följaktligen kan utsätta sig för närmast vad som helst för att uppnå det "högre syftet" kan det knappast vara förvånande om USA - särskilt då efter den 11 september 2001 - graviterar mot en diametralt motsatt hållning, ett förhållningssätt som innebär att varje tecken på ett möjligt hot tas på det blodigaste allvar. I praktiken innebär detta att USA på många olika sätt försöker förhindra att något liknande 11 september kommer att ske igen.
Här har den nya doktrinen om preventiv krigsföring trätt in som ett av flera instrument inte minst i relationen till stater som på ett eller annat sätt antas understödja al-Qaida och andra terroristorganisationer. Genom den nya fiendens utsträckta och undflyende karaktär har också hela världen blivit ett slags krigsskådeplats i USA:s begreppsvärld efter den 11 september, ett förhållande som också inneburit allvarliga utmaningar mot mer traditionella föreställningar om folkrätt och mänskliga rättigheter.
Mot bakgrund av USA:s historia och landets politiska traditioner av utrikespolitisk isolationism (som dock stundtals varvats med en aktivism på egna villkor) borde detta förhållningssätt inte vara någon större överraskning. Med tanke på att det amerikanska fastlandet aldrig tidigare varit utsatt för en attack liknande det som skedde den 11 september är det knappast heller konstigt om det tidigare så trygga lejonet, som efter det kalla krigets slut "vilade i ensamt majestät", ser möjliga fiender i varje buskage i djungeln åtminstone på kortare sikt.
USA har ju allt mer betraktat sig - speciellt då efter det kalla krigets slut - som den enda kraftfulla garanten för upprätthållandet av en global ekonomisk världsordning, en världsordning som är starkt präglad av just de amerikanska ekonomiska intressena.
Något som heller inte får glömmas bort i sekulariserade västeuropeiska stater är den stora betydelse som religionen har haft och fortfarande har i det amerikanska samhället, ett faktum som kan förklara det närmast "messianska tonläge" som president Bushs krigsretorik har präglats av under den senaste tiden. Även om ekonomiska motiv självklart är centrala för USA finns det också ett starkt moralistiskt och religiöst inslag i den amerikanska utrikespolitiken där världen i manikeisk anda utmålas i en god och i en ond del.
Här knyter Bush an till ett historiskt arv som går att exemplifiera på flera skilda sätt i USA:s historia. Tidigare i historien, bland annat i samband med kolonisationen västerut, det spansk-amerikanska kriget och annekteringen av Filippinerna använde sig amerikanska presidenter av ett bibliskt språkbruk hämtat från puritanska, protestantiska kyrkokretsar där krigsprojekten betraktades som styrda av en gudomlig försyn.
Med utgångspunkt från dessa ovanstående historiska och aktuella iakttagelser kan det vara värt att förhålla sig kritisk till de skribenter som främst vill se den pågående världskonflikten som ett krig mellan "modern global kapitalism" och "medeltida Islam".
Hur denna pågående världskonflikt kommer att förlöpa är det allför tidigt att sia om. Det är dock av stor betydelse att redan nu reflektera över hur det nya konfliktmönstret kan hanteras på bästa sätt av världssamfundet i framtiden. Det nya världsläget kräver inte bara slagkraftiga institutioner och regelverk som kan neutralisera och motverka alla de säkerhetsrisker som den stegrade globaliseringen givit upphov till - däribland terroristnätverken.
Vad som också krävs, enligt den engelske rabbinen och filosofen Jonathan Sacks, är ett "nytt" moraliskt paradigm som kan lära jordens befolkningar att leva med kulturella skillnader. Vi kan inte längre, såsom i kölvattnet av de stora religionskrigen i Europa under 1500- och 1600-talen, enbart förlita oss på en så kallad separationspolitik i den engelske filosofen John Lockes anda där tolerans främst förstås som en negativ doktrin vilken säger att man inte skall blanda sig i andra gruppers religiösa och kulturella angelägenheter. Vi måste också - särskilt då i ljuset av globaliseringens utökade kontaktytor - finna mer positiva värden som just kan förena grupper med skilda kulturer och erfarenheter.
I den nya boken "The Dignity of Difference: How to Avoid the Clash of Civilizations" (Continuum 2002) argumenterar Sacks mot den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons pessimistiska förutsägelse om civilisationernas krig. Sacks vill i denna bok fjärma sig från Huntingtons trubbiga civilisationsindelning och han vill i stället lyfta fram allt det som faktiskt förenar de stora världsreligionerna och som just kan bidra till att förhindra ett "civilisationernas krig". Speciellt gäller detta det moraliska guld som glimmar i de monoteistiska religionerna judendomen, kristendomen och islam.
Tron på människolivets okränkbarhet och integritet är exempel på moraliska insikter i alla dessa tre religioner, insikter som legat till grund för olika rättighetsdeklarationer och konventioner genom historien.
Dessa grundläggande moraliska insikter kan också få människor från skilda religioner och kulturer att på ett bättre sätt uppskatta varandras olikheter. Att det som skiljer religionerna åt snarare än det som förenar dem har kunnat utnyttjas på ett så destruktiv sätt i etniska och andra mobiliseringar har delvis sin grund i att olika kyrkoledare misslyckats med att få till stånd vittförgrenade, konstruktiva religionsdialoger. Vi har, som författaren Jonathan Swift en gång uttryckte det "bara tillräckligt mycket religion för att hata varandra men inte tillräckligt mycket religion för att älska varandra."
Vad som följaktligen står som ett viktigt memento i dagens globaliserade värld - inte minst då för olika kyrkorepresentanter och teologer - är att människor på ett mer frekvent sätt än tidigare måste mötas och föra en konstruktiv dialog om hur en global värdegemenskap skall formuleras, institutionaliseras och implementeras.
Den nya världsordningen och de allvarliga hotbilderna kräver således inte bara ett nytt slags säkerhetspolitik från världssamfundets sida. Minst lika viktigt är en tydlig global värdegemenskap som kan sätta klara gränser för staters och andra aktörers ageranden. Här har de stora världsreligionerna och deras kyrkoledare en chans att göra sig gällande om de lyckas med att inse sitt stora ansvar.
Hans Ingvar Roth
Hans Ingvar Roth är teologie doktor och forskare vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet.
