Kan man, ska man visa sin kärlekssorg i tv? För det är ju den, bedrövelsen över en kapsejsad kärlek, som förr eller senare bryter fram i familjerådgivning – som i nya serien ”Par i terapi” på SVT – hos terapeuten Poul Perris.

I det första avsnittet av sex som hade premiär i går (finns på SVT Play) såg jag inga pappersnäsdukar i bild. Men att de tillhör branschens standardrekvisita vet jag av egen erfarenhet. De brukar finnas alldeles intill de stolar där paret på väg mot tvåsamhetens tusenmilaservice sätter sig.

Men visst kom tårarna även för arga (hans beskrivning) Lena och kylskåpet (hennes beskrivning) Roger, som var första paret ut. Kanske i andra eller tredje terapisamtalet av de fem som med musiksatta övergångar saxats ihop till ett entimmesformat. Kameran följer de tre ansiktenas känsloskiftningar – hon arg, han ledsen, terapeuten empatisk – och beskriver i bild den i terapisammanhang läroboksmässigt klassiska linjen från kris, via sammanbrott till katarsis, själslig rening – här med avslutande strimma av hopp som bonus.

Jag våndas med paret när de talar om att sexlivet försvann någonstans mellan barn, jobb och slentrianmässigt spelade könsroller. Lena och Roger är ju riktiga människor. De uttrycker inte högkulturell ångest som Johan (Erland Josephson) och Marianne (Liv Ullmann) i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap från 1973, som hamnade mitt i 70-talets frigörelse från kärnfamiljen, blev en av SVT:s största exportframgångar och inverkade direkt på skilsmässostatistiken i Danmark.

”Par i terapi” är inte heller terapi-tv à la ”In treatment”. Där gestaltar proffsskådisar par som på ett amerikanskt utåtagerande vis pucklar på varandra enligt dramaturgiska regler. Här formuleras undertryckta känslor i ett lågmält vardagsspråk.

Ändå är det till ”In treatments” doktor Paul Weston (Gabriel Byrne) tankarna går när jag ser ”Par i terapis” Poul Perris. Han blickar så förstående i kameran när han frågar hur det känns och skådar tankfullt ut över Stockholms takåsar från sin högt belägna lokal med ombonad lägenhetsmiljö. Poul Perris beskrivs som läkare, doktorand och rektor för Svenska institutet för kognitiv psykoterapi på institutets hemsida. I tv får han sina klienter att sluta ögonen för att ledas genom traumatiska nyckelscener ur deras barndom.

Själv råkar jag varje dag på väg till jobbet passera Nicolaihuset, en 1700-talsbyggnad i Sabbatsberg bortom Vasaparken och hemvist för Stockholms stads familjerådgivning. Jag kan inte säga att jag har varit stammis där direkt, men två äktenskap senare är jag väl bekant med verksamheten och ser med medkänsla på dem som i dag är på väg in genom den tunga träporten.

Livsvisa specialister tar varsamt 4 000 stockholmare om året genom en samtalsbehandling där man inte behöver blunda och hitta sin inre pojke eller flicka. För mig kändes det seriöst och tryggt att familjerådgivaren befann sig i övre medelåldern och att verksamheten drivs utan vinstintresse och bortom psykologiska moden för dagen. Fast det förstås, sessionerna i Nicolaihuset gör sig inte lika väl i tv som de hos Poul Perris. Och det är bra.