Detta har hänt:

Under valkampanjen 2005 presenterades plötsligt ett nytt parti i Sverige. Enligt en opinionsundersökning skulle Kulturpartiet ha fått hela arton procent av folkets röster, om det hade varit val. Och om det hade varit ett riktigt parti. Men, visade det sig, allt var ett påhitt, en ploj från Riksteatern, för att få upp kulturen på agendan.

I årets valkampanj, under Almedalsveckan, brände en kvinnlig partiledare upp 100000 kronor i sedlar i en klotgrill mitt i Visby, för att föra upp jämställdheten på dagordningen, och visa hur mycket mer Sveriges män tjänar, per minut, bara för att de är män.

Bägge dessa händelser fick mycket stor spridning i medierna, samt omnämndes internationellt, och båda skapades av den kontroversiella reklambyrån Studio Total.

Affärsidén går ut på att inte annonsera, utan istället producera fiktiva historier, säregna berättelser, dramatiska iscensättningar – och spela upp dem med medierna på parkett.

Under våren 2009 var Black Ascot en av de mest uppmärksammade modebloggarna. Dagboken skrevs av en cynisk Lolita, en ångestfylld 19-åring, som efter föräldrarnas död bor i styvmosterns lägenhet på Östermalm, med 5 kakelugnar och 750 klänningar.

Tusentals unga människor följde noga Erika Ascots dekadenta liv, med alkohol och tankar på självmord.

Men, visade det sig, hon var en fiktiv figur, skapad av Studio Total och en 22-årig bloggare, löst baserad på en av rollerna i Malmöoperans uppsättning av Vanessa, och tillverkad för att få fler ungdomar till teatern (och så stark att flera hundra sörjande kom till den fysiska begravningsakten, arrangerad efter att allt hade avslöjats).

Än en gång blev vi lurade, vi i medierna och allmänheten.

Några månader tidigare hade byrån gått till Dramaten för att sälja in idén om en påhittad blogg. Nationalscenen funderade, men sa till slut nej, och man gick vidare till Malmöoperan.

För det mesta är det så Studio Total arbetar. Man kommer på en annorlunda idé som man verkligen tror på, och letar sedan upp möjliga uppdragsgivare. Först gick man till Fryshuset med förslaget om att bränna sedlar, men det blev Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ som eldade upp de 100000 kronor, för övrigt byråns egna.

Det är en stor summa, och byråns två ägare hade ursprungligen tänkt köpa en båt för pengarna, men struntade i det, och använde beloppet till att göra svenskarna medvetna om den bristande jämställdheten.

Och om varumärket Studio Total.

Flera som jag talar med menar att ”aktionen vid klotgrillen” framför allt var tänkt som reklam för byrån, ett sätt att nå ut rejält, och då är 100000 kronor en liten summa.

–Vad förenar våra uppdragsgivare, jo, att de är modiga, och står ut med att folk kan bli arga, säger Tomas Mazetti, som driver byrån tillsammans med sin kusin, Per Cromwell.

–En kunds varumärke kan må bra av att ha fiender, förklarar Cromwell, för då blir det debatt, och starka känslor, och mer uppmärksamhet.

Bägge har förvånats över hur lätt det har varit att få journalister att skriva och göra inslag, även om några i kåren hade misstankar både ifråga om Black Ascot och Kulturpartiet.

Ingen kan motstå en bra berättelse, kan man försvara sig med, och Studio Totals berättelser är alltid bra, eller i varje fall originella och uppseendeväckande, som när man hjälpte vänstergruppen Arena att få ut sin samhällskritik.

–Vi hyrde en turistbuss i Stockholm, berättar Cromwell, kallade den Arena Royal Tours, och parkerade den bland de andra bussarna, men hade en guide som gav en helt annan bild av staden, med mc-gäng, tvångssteriliseringar, utvisningar av egyptier och nazistsympatier på Slottet.

Folk från andra storstäder i Europa hörde av sig och ville göra något liknande.

Emellanåt har byrån kritiserats. Ingen gillar att bli lurad, till att börja med, men efter Black Ascot uppstod dessutom en debatt om autenticitet, där flera skribenter hävdade att det offentliga rummet är i fara när det börjar befolkas av fiktiva händelser och figurer, alla med syfte att sprida reklam.

Andra var odelat positiva. Ett inlägg på Bisonblog menade att Black Ascot var både reklam och konst, av bästa slag, både marknadsföring och skönlitterär bok med ett nytt kapitel varje dag.

Aftonbladets Jenny Tunedal upplevde bloggen som ”ett stycke skimrande fiktion, en lightversion av Mara Lees roman Ladies, och något jag njöt skamligt av utan att undra särskilt mycket över vems målgrupp jag eventuellt ingick i”.

Det leder till intressanta frågor. Kan något fungera både som utmärkt reklam och god kultur? Vem är då avsändaren?

Studio Total bildades 2005, med bas i Malmö, och därifrån har man alltså lyckats lura en hel nation, flera gånger, och fått betydande genomslag med små belopp, genom att vi i medierna gör jobbet. Vår rapportering ersätter den dyra och traditionella annonsen. Smart, va?

Numera räknas byrån som kult, med artiklar i Filter och Bon och inslag i Kobra, och är hårt uppbokad minst ett år framåt.

När konstnären Anna Odell genomförde sin omdebatterade installation, och när någon från Sverige stal en välkänd skylt från Auschwitz, då var det flera som direkt misstänkte Studio Total, och såg framför sig hur Mazetti och Eriksson var ute och iscensatte något, för en kunds räkning.

Det gemensamma torget osäkras: Vem kan man lita på? Är detta en äkta blogg? Är detta en genuin händelse, eller en reklamkampanj? Är den text du just nu läser en vanlig artikel, eller marknadsföring från Studio Total?

–Jag ser inget fel med att människor blir mer misstänksamma, säger Mazetti. Tvärtom. Det leder till att de börjar undra över vilka krafter som ligger bakom de övriga nyheterna. Vi är ju inte de enda som arbetar så här; andra aktörer använder också medierna som megafoner.