”Jag är så glad att Folkoperan trodde på min galna idé!” utropar idégivaren Cecilia Gärding när en helkväll med Folkoperan remixed lider mot sitt slut. En kväll som börjar som en dramatiserad historielektion med udden mot rasismen fortsätter som en glödande hiphopkonsert och stannar upp i långa sjok av modernistiskt sval, svensk konstmusiksnö.

Ambitionerna överträffar varandra när afrosvenskar och svenska konstmusiker ska mötas och skapa en plattform för integration med musiken som hjälp. Men med diabildsvisning åtföljd av didaktiska texter som avtäcker den smutsiga historien om Svenska Afrikanska kompaniet, där människor byttes mot socker blir budskapet så politiserat att åskådaren inte vet vilket fokus man bör välja.

Något crossover-projekt är detta egentligen inte heller - stilarterna står sida vid sida, precis som individerna i vårt segregerade Sverige. Fyra tonsättarelever från Musikhögskolan, Kristina Aspeqvist, Filip Melo, Magnus Bunnskog och Thommy Wahlström, har mött afrosvenska författare – medverkande i boken Afrosvensk i det nya Sverige - och gett deras texter ett vemodigt svenskt skimmer, där hjärtat slår långsamt och utan hopp.

Det blir rejäla stilbrott när de tre berusande upprymda hiphopparna i gruppen Planetoz, med kompbandet i ryggen, avlöses av sydafrikanske Operahögskoleeleven Luthando Qaves mjuka, en smula uttryckslösa barytonröst och Folkoperans stråkar.

Bäst fungerar det när Clarissa Muwemba och operamezzon Ulrika Skarby förenas I duetten Livet är för kort. Det är kanske här, och i Ousmane Camaras och Kristina Aspeqvist virtuosa möte vid de afrikanska trummorna, som fröet till framtidens mer konstnärligt bärkraftiga hiphop-opera faktiskt börjar spira.