Roy Andersson arbetar med en ny film som är en avslutande del i den trilogi som inleddes med Sånger från andra våningen och Du levande. Premiär blir det troligen 2013.
Foto: CAROLINE TIBELL
Din bok Vår tids rädsla för allvar gavs ut första gången 1995. I höstas kom den igen, i en något utökad version. Varför?
– Det fanns flera skäl. Dels är den fortfarande efterfrågad, dels var jag tagen av de återkommande skolmassakrerna runt om i‑världen och de övermänniskoideal som gärningsmännen gav uttryck för. Dessutom tänkte jag mycket på den ekonomiska kris vi befinner oss i, bara drygt tio år efter den senaste. Hur kunde det bli så igen?
Din teori om det?
–Den har med bildning att göra. Det finns en så utbredd kunskapsfientlighet idag. Det är det korta perspektivet som härskar – även inom ekonomin.
Kan kulturen verkligen vara en motkraft till detta?
– Det är alldeles för lätt att tro att kulturen saknar värde bara för att den inte kan omsättas i‑snabba pengar. Men kulturen är ju smörjmedlet i samhället. Allt vi kan är sprunget ur kulturen. Men den måste underhållas. Annars är steget till barbariet kort.
Den första utgåvan av din bok kom -95 och har en kritisk syn på samtiden. Ser det bättre ut idag?
– Jag tycker att det ser värre ut. Ja, jag tycker fan i mig det. Jag skäms nästan!
För vadå?
– För medierna, till exempel. Bristen på allvar i TV och tidningar. Jakten på tittarsiffror. Anna Anka. Alla dessa fruktansvärda utslagningsprogram. Det är en skam.
Vems är felet?
– Inte bara mediernas, förstås. Vi konsumenter slukar ju all skit också. Men en ofta förbisedd faktor är bristen på kompetens hos dem som har makten.
Var ser du hopp någonstans?
– Ja... hoppet finns kanske i att missnöjet är så stort. Människor mår inte så bra. Det genomsyrar hela samhället. Det finns en sådan brist på vördnad.
Vördnad för vadå?
–Tillvaron. Livets rikedom. Vördnad inför att vara.
Filosofen Martin Buber citeras i din bok. Han tar bland annat upp relationens betydelse. Att vi skapas i gemenskap med ”den andre”. Har detta också med vördnad att göra?
– Absolut. I begreppet vördnad finns också begreppet respekt för andra människor. Buber skriver mycket om det. Utan den respekten begås lätt handlingar som är ett brott mot existensen. Och det är brott som vi kan känna en existentiell skuld inför. Jag kan göra det, inte minst för nazisternas brott under andra världskriget. Jag är oerhört färgad av det. Det kusliga är att det har upprepats.
Kan du se paralleller till dagens Sverige? Sverigedemokraternas framfart...
–Sverigedemokraterna måste förstås få finnas i ett demokratiskt samhälle, men det är ett parti med värderingar som är helt åt helvete. Och jag lovar dig, skulle vi ha en folkomröstning om minareter skulle vi få samma resultat som i‑Schweiz. Å andra sidan, islamofobin har sina orsaker. Det finns saker där som skrämmer.
Det här vi har pratat om nu, kan man se konsekvenser av det i dina filmer?
– Jag hoppas att mitt bildspråk är klargörande. Jag vill förtydliga tillvaron. Jag vill att man ska få en annan blick på livet när man har sett mina filmer. Jag vill göra bilder som inte är endimensionella, som vitaliserar och sätter igång tankeverksamheten.
Det ryms mycket i dina bilder, rent konkret...
–Jag har alltid gillat de vida bilderna inom konsten. De inspirerar mig.
Du tycker inte om närbilder?
– Nej, den vida bilden berättar mycket mer om människan. Rummet definierar människan, visar hennes värdenormer och hennes smak.
Du har skapat en bildestetik som förknippas starkt med dig. Man kan säga att du har bildsatt 00-talets Sverige. Är du nöjd med den bildsättningen?
– Ja, det är jag. Jag har medvetet försökt att skapa en tidlöshet. Min bild av tidlöshet är starkt förknippat med min uppväxt. Det svenska folkhemmets färger och ljus präglar mina bilder. Man hade inte så starka lampor på 50-talet...
Jobbar du på en film nu?
– Jag håller på med avslutningen på trilogin där Sånger från andra våningen och Du levande är de två första delarna.
Kommer den att ha samma bildspråk?
–Jag kan inte gå ifrån den stilen nu, men samtidigt vill jag överraska. Jag tror att jag ska ta bort lite av det gråa, göra lite klarare bilder.
Din ljussättning är speciell.
–Jag vill inte att man ska känna den, den ska bara finnas där. Människan ska vara belyst av ett nådelöst ljus. Det ska inte finnas skuggor där man kan gömma sig.
Det kan bli lite kyligt.
–Ja, människan blir blottad. Nakengjord.
Är du nöjd med hur dina filmer beskrivs?
–Det betraktas ibland som rena dystopier, men jag har svårt att se hur man inte kan tycka att de är roliga här och var.
Som tidsskildrare intresserar du dig förstås för framtiden. Vad är de avgörande frågorna för 2010-talet?
–Det som överskuggar allt är föreställningen om hur världen ska drivas ekonomiskt. Vi tror att vi ska skapa tillväxt. Det finns inte längre någon realism i detta. Hur ska vi skapa jobb när vi lägger ut allt arbete till arbetskraft i‑fattigare länder? Vi har svåra tider framför oss.
För Sverige?
–Inte minst för Sverige. Det vi har levt högt på gör andra länder bättre, snabbare och billigare idag. Vi står inför ett paradigmskifte. Mänskligheten kommer att tvingas in i en planekonomi. Kapitalismen har inga ideal, den tar inget ansvar. Det som utmärker vår tid är visionslösheten.
Det här är något du vill visa med dina filmer?
–Ja, och jag hoppas att göra det ännu tydligare med min nästa film.
Men det finns en individuell nivå i dina filmer. Du levande inleds med ett Goethe-citat som handlar om vikten av att känna glädje.
–Men glädje kan du inte känna om du är en ogenerös människa. En egoistisk människa kan inte bli lycklig.
