Med textrader som ”Pang pang, bögar måste dö” och ”bränn män som sätter på män” uttrycker jamaicanska dancehallstjärnan Sizzla inte bara en svårartad homofobi. Han uppmanar till våld och mord.

När det nyligen blev känt att han skulle uppträda i Stockholm startade ett nätuppror så kraftigt att först Strand och därefter Slakthuset ställde in spelningen. Sedan fick flera av aktivisterna nys om att en annan utpekad homohatare från Jamaica, Mavado, också är bokad för en Sverigespelning.

De protesterna mattades av sedan jamaicanska hbt-organisationen J-Flag förklarat att Mavado visserligen bidragit med sin andel homofoba texter, men att han gjort en total omvändning. Av allt att döma kommer Mavados konsert att genomföras som planerat imorgon på Göta källare.

Men en rykteskarusell har dragits igång där ännu fler reggaeartister påstås ha avbokats i Sverige, bland annat Mad Cobra. Och en på nytt uppblossad debatt om den påstådda homofobin inom reggaekulturen rasar, den här gången med de sociala mediernas explosivitet.


Först och främst: Reggaens budskap är kärlek. För varje reggaeartist som ägnar sig åt att hata homosexuella finns mångdubbelt fler som sprider positiva budskap. Och även bland böghatarna är det bara en bråkdel av låtarna som handlar om att skjuta folk som inte är hetero.

Men, det aggressiva homohatet finns hos flera av de största stjärnorna som Sizzla, Buju Banton och Beenie Man.

Försvarstalet från artisternas tillskyndare brukar gå ut på att a) texterna ska inte tolkas bokstavligt och b) homofobin har sociala (fattigdom) och historiska (kolonialism och införandet av kristendom) förklaringar på Jamaica. Som om det gjorde saken mindre allvarlig för de som drabbas.

Sizzla säger genom sin promotor att den jamaicanska slangen patois ofta misstolkas när den översätts, utan att närmare förklara vad ”skjuta bögar” skulle vara en metafor för. Mata duvor? För de homosexuella, bisexuella och transpersonerna på Jamaica är orden blodig verklighet.


Människorättsorganisationer som Amnesty och Human rights watch beskriver Jamaica som en av de svåraste platserna i världen för hbt-personer, där mord på och trakasserier av homosexuella är vardag.

Frågan är då om svenska protester mot homohatande artister på turné hjälper hbt-personerna i Jamaica. En företrädare för jamaicanska hbt-organisationen J-Flag svarar diplomatiskt:

–Protester är bra för att uppmärksamma homofobin som finns i repertoaren hos en del dancehallartister. Men att stoppa dem från att uppträda har inte hindrat homofoba texter från att skrivas och det bidrar inte till en dialog.

Frågan berör också svenska bögar och flator, som rimligen har rätt att slippa höra uppmaningar om att de ska skjutas i huvudet.

J-Flag anser att arrangörerna i varje land ska upprätta kontrakt med artisterna där de förbinder sig att inte framföra homohatande låtar. Sizzlas promotor intygade också att hatlåtarna inte skulle spelas i Sverige.


Men att nöja sig med det vore hyckleri. Skulle det på något sätt vara bättre att Sizzla inte framförde låtarna här, men däremot spelar dem i andra länder där homohat är mer legitimt?

Sizzla sjöng homohatande låtar i Kingston så sent som två veckor före den planerade Sverigespelningen. I Norge, där hans konsert genomfördes trots protester, spelades de av en dj före spelningen istället för att framföras live.

Somliga vill mena att det handlar om yttrandefrihet och censur. Men det är inga politiker eller statliga myndigheter som krävt att konserterna ska stoppas. Sizzla-gate är ett skolboksexempel på 10-talets snabba gräsrotsaktivism som inte varit möjlig utan de sociala medierna. En ledarlös proteströrelse växte fram i form av en Facebookgrupp, Rainbow riots, utan inblandning av etablerade organisationer.

I sann tidsanda bildades givetvis också en motgrupp på Facebook; Låt reggaeartister uppträda i Sverige. Många har uppfattat protesterna som en krigsförklaring mot hela reggaekulturen.


Det homohat – inklusive dödshot – som nu bubblat upp på nätet från somliga svenska reggaefans har knappast bidragit till att tvätta bort homofobkopplingen. Men flera seriösa debattörer i reggaelägret försöker förklara den utsatthet också de känner. Den svenska reggaescenen är liten, har små resurser och är ofta oförtjänt illa omskriven. Handlar rubrikerna inte om homofobi är det knark.

Svenska reggaeartisten General Knas, som själv spelat in en låt med Sizzla, säger sig respektera den form av aktivism som stoppade konserten.

”Två progressiva rörelser, hbt-rörelsen och reggaescenen, ställs mot varandra. Det är den stora förlusten… Vi inom reggaescenen måste se över våra egna bakgårdar och vara tydliga med att vi står mot all form av förtryck”, skriver han på Svereggae.se.


Många frågar sig också retoriskt varför just reggaen pekas ut. Varför inte samma protester mot hiphop- och hårdrockartister som också uttalar sig homofobt? Musikjournalisten Marimba Roney hävdar att det handlar om att det är svarta artister som gör svart musik från ett fattigt land.

Det är ett kränkande uttalande mot flera av de aktivister som stoppade Sizzla och både är engagerade antirasister och själva en del av reggaescenen. Och mot de svarta bögar i engelska Black gay men’s advisory group som tagit initiativet till kampanjen Stop murder music och The Reggae compassionate act, ett internationellt avtal där artister lovar att inte framföra låtar med uppvigling till mord på hbt-personer.

Dessutom är det inte sant att det inte protesteras mot andra genrer. Exempelvis Eminem får med jämna mellanrum hbt-grupper på sig. Det finns också en gradskillnad, där ”bög” används som skällsord i hiphopen men sällan med uppmaningar till mord.


Kan man älska reggae och vara bög? Idiotisk fråga. Musikprofilen Petter Wallenberg som är en av de drivande personerna i Rainbow riots har både producerat reggaelåtar och ordnat dancehallbögklubb.

–Jag älskar reggae och dancehall. I grund och botten har ingen musik ett hatiskt budskap. Det får stå för enskilda artister. Och dem har konsumenterna all rätt att protestera mot. Protesterna handlar inte om smärre homofobi, så lättkränkta är vi inte. Det finns många artister som inte gillar bögar, men gränsen går när någon sjunger om att sätta en kula i huvudet på oss, säger han.

Klubbaktivisten Apollo De Azizi, en välkänd profil både i Stockholms gayvärld och på stans hiphop/dancehall-scen, framhåller hur viktigt det är att motståndet mot homohatet kommer inifrån reggaekulturen, från dem som delar samma upplevelse av sociala orättvisor som artisterna.

”Som om mina polare på (gay-)klubbarna som kom från Jamaica inte utsattes för samma förtryck och rasism som Buju Banton och hans polare. Varför skulle de vara exkluderade från kampen?” skriver han i Radar Magazine.


Företrädare för Slakthuset, som utöver Sizzla-spelningen gör många reggaearrangemang, har själva på nätet både uttryckt sig homofobt (och bett om ursäkt för det) och uppgett att de har stora problem med homofoba attityder bland gästerna. Då är det hög tid att agera nu.