Lotta Lotass. På söndag intar hon sin stol i Svenska Akademien.
Foto: Karin Grip
Hur kommer ditt inträde i Svenska Akademien att påverka ditt författarskap?
–Det kommer att sakta ner det.
Det har du redan förstått?
–Det har jag. Jag ska också börja arbeta halvtid på Litteraturbanken, som redaktör. Tre dagars arbete där, och torsdagarna på Akademien, så det blir bara en dag kvar till eget skrivande.
Finns det något du fruktar inför ditt inträde i Akademien?
–Det är det här med det yttre. Jag har alltid tidigare tackat nej till tillställningar med en klädkod, men det kan jag inte göra längre. För mig är det en helt ny och ganska traumatisk upplevelse att man ska få tag på vissa kläder och se ut på ett visst sätt.
Du kanske vänjer dig?
–Det hoppas jag. Myrorna har varit min räddning den senaste tiden.
Du gör inte så många offentliga framträdanden?
–Jag tackar nej i nio fall av tio. Jag blir alltid så fruktansvärt nervös och tänker att nu ser alla hur fruktansvärt nervös jag är.
Men arbetet i Akademien fruktar du inte?
–Tvärtom. Det handlar ju om att läsa och skriva. Det är det roligaste jag vet.
Din senaste romantrilogi –Den vita jorden, Den röda himlen och Den svarta solen –har väckt en hel del uppmärksamhet genom sin ovanliga form. Hur har du jobbat med den?
–Jag hade hela upplägget klart för mig redan innan jag började skriva, vilket är ovanligt för mig.
Dina texter har här, som i allt du har skrivit, en stark rytmisk känsla som ligger poesin nära.
–Jag arbetar väldigt mycket med rytm och använder alltid fasta versmått i texterna. Min debut Kallkällans första del är skriven på hexameter, till exempel. I Den röda himlen har jag slitit med trokéerna. Det blir mycket skandering under skrivandet och ett ständigt slående i synonymlexikon för att hitta ord med rätt antal stavelser.
Den första romanen består av lappar i en låda, den andra av en enda lång mening och den tredje läser man genom att hoppa fram och tillbaka i boken efter visst nummersystem. Du har fått en del kritik för den här trilogin. Du har blivit ett ofta anfört exempel på ”svår” litteratur. Hur har det känts?
–Det som har gjort mig lite ledsen är när man kallar Den vita jorden för lösa lappar i en skokartong. Mig får de gärna banka på hur mycket som helst men jag tycker inte att man ska förringa formgivaren Nina Ulmajas arbete med boken. Den blev faktiskt utnämnd till en av det årets finaste böcker av Svensk Bokkonst.
Det är en sak, men att vara en symbol för ”det svåra 00-talet”...
–Jag bryr mig inte så mycket om det. Den där obegriplighetsdebatten dyker upp med jämna mellanrum och någon ska alltid utses som obegriplig. En gång i tiden var det till och med Stig Dagerman.
Känner du att människor närmar sig dig med viss försiktighet på grund av den här diskussionen?
–Den har lett till att mina böcker har lästs av allt färre, tror jag. Rent konkret så har mina försäljningssiffror sjunkit enormt mycket. Nu är jag nog Bonniers sämst säljande författare. Den röda himlen har till exempel bara sålt i 400 exemplar.
Känns inte det orättvist?
–Det är som det är. Jag kanske får skylla mig själv som skriver som jag gör.
Du skapar också litterära verk på nätet, hos Autor Eter.
–Det är texter som grundar sig på min vykortssamling, som jag är så kär i att jag tycker att andra också borde vara det...
Det är väldigt roliga vykort, med tre motiv –amerikanska redwoodträd, amerikanska mentalsjukhus och så olika kraftverk. Var har du hittat dem?
–På Ebay.
Dyrt?
–Inte alls. Finns hur mycket som helst. Kostar en spottstyver.
Dina första romaner handlade mycket om den bygd du växte upp, i Västerdalarna. Hur länge bodde du där?
–Jag flyttade från Mockfjärd när jag var 16, till Borlänge.
Hur såg din uppväxt ut?
–Min pappa jobbade på en husfabrik, min mamma på ett ålderdomshem. Men det som har betytt mycket för mitt skrivande är nog att jag tillbringade mycket tid hos mina morföräldrar. Mormor vävde löpare och kuddar som morfar, som var gårdfarihandlare, cyklade runt i Sverige och sålde. Han var skogsvandrare och mångsysslare och byggde ett litet kraftverk i en bäck, bland annat.
Man får en känsla av att de historier du berättar är sådana som du har hört när du var liten.
–Det stämmer i flera fall och det är från mina morföräldrar historierna kommit, framför allt från mormor som levde till 1991.
Hon fick aldrig läsa dina historier...
–Nej, alla mina släktingar är borta, men det känns bra att de lever vidare genom mina historier.
Trilogin om de här människorna avslutades med romanen ”skymning:gryning”, där du låter dem företa ett slags himlafärd –kan man tolka det så?
–Det tycker jag låter bra.
Det finns en kristen tematik i det mesta som du skriver. Var kommer den ifrån?
–Min tro är väldigt viktig för mig. Den är en grund i mig och blir därmed också en grund i det jag skriver.
Har du vuxit upp med den här tron?
–Nej, inte alls. Den har jag funnit i vuxen ålder.
Tycker du att det är komplicerat att vara intellektuell och troende?
–Nej, min tro finns oberoende av allt annat. Den är ett rum att vistas i.
Vad uppskattar du för skönlitteratur?
–Det vill jag inte säga. Jag sitter ju snart i Akademien.
Det är lite känsligt?
–Ja, nu får man passa sig för vad man säger.
Men om vi talar om författare som är döda, det borde vara riskfritt –vilka har betytt mycket för dig?
–Beckett har varit väldigt viktig. Faulkner också, vars språk man bara kan drömma om att komma i närheten av. Thomas Manns Bergtagen läser jag om nästan varje år. Dostojevskijs Bröderna Karamazov också.
Du läser ofta om?
–Ja.
Vad händer då?
–Jag ser hur jag har förändrats som människa. Vad har hänt sedan sist? En del böcker är som vänner man längtar efter att möta igen.
Känner du någon i Akademien sedan tidigare?
–Nej, jag hade aldrig träffat någon av dem tidigare.
Men du har ett nätverk av författare som du umgås med?
–Egentligen inte. Jag har alltid varit en ensamvarg.
