Förra veckan recenserades Susanna Alakoskis nya roman, ”Håpas du trifs bra i fengelset” övervägande positivt, i ett antal tidningar. En av recensenterna var Aftonbladets Hanna Hallgren, vars kritik jag ofta läser med intresse. Hallgren pekade i likhet med de flesta andra kritiker på den viktiga tematiken i Alakoskis bok, på hennes inkännande sätt att handskas med olika former av självdestruktivitet och medberoende.
Hon sammanfattar recensionen med att romanen är tematiskt viktig, men stilistiskt mindre angelägen. Alakoskis prosa bjuder inte tillräckligt mycket motstånd för läsaren. ”Jag skulle faktiskt önska”, skriver Hallgren, ”att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden. För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligtvis att deras läsare övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?”
Det är ett långt citat jag har återgivit här, men det är för att det verkligen gör mig så förbryllad. Jag har själv läst Alakoskis bok och finner den kanske traditionellt men spänstigt och definitivt inte statiskt berättad. Har vi alltså kommit så långt att skönlitteratur som inte är uppenbart språkexperimenterande automatiskt betraktas som kommersiell marknadsanpassning?
Och de av Alakoskis många läsare som saknar akademisk examen eller en litteraturkritikers tränade läsförmåga, förvandlas de automatiskt till passiva konsumenter bara för att boken är lätt att läsa? Är inte det att förringa både romanens budskap och dess läsare?
Hallgrens resonemang får mig också att fundera över det där som kallas det kritiska uppdraget. För som kritiker ställs man ju ständigt inför frågan hur långt ens personliga preferenser får spela in när man recenserar. Vilka krav kan man egentligen ställa på litteraturen? Kan man döma ut någonting bara för att det tillhör en annan genre än den man egentligen föredrar?
Kort sagt: kan man avfärda bananer enbart på den grunden att de inte smakar och uppför sig som äpplen?
Jag vet inte. Men det jag vet är att vi just nu har ett litteraturklimat som håller på att bli sorgligt polariserat. Inte minst märktes det i samband med manifestdebatten i höstas. Det är som om man måste ta ställning: är man för det språkligt experimenterande, är man emot allt som är traditionellt skrivet och vice versa.
Kalla mig gärna en ryggradslös tönt nu, men själv uppskattar jag faktiskt båda lika mycket. Om det är bra litteratur så är den bra, oavsett form.
