Uppgifterna om exakt vad som hände på kvällen för fotbollsderbyt mellan Djurgården och AIK den 2 oktober beror på vem man frågar. Klart är att över 200 Djurgårdsanhängare samlats på barerna till hotellen Lydmar och Anglais. Runt åttatiden började mobben röra sig upp mot en krog där minst lika många av de mest hårdföra AIK-fansen laddade inför matchen. Polisen lyckades stoppa en förödande konfrontation mellan grupperna och istället utlöstes spridda kravaller på Kungsgatan. Derbyt blev kulmen på en allsvensk fotbollssäsong som kantats av några av de värsta oroligheterna runt arenorna någonsin.
Huliganerna brukar ofta beskrivas som våldsamma individer som befläckar den svenska idrottsrörelsen. Verkligheten är dock en smula mer komplex. De drivande ligisterna omges av en snabbt växande skara unga män. Många är mer inne på att samla skivor och shoppa exklusiva kläder än att slåss i gäng. Men det som förenar dem är fotboll, anglofili och en fullständig besatthet av dyra märkeskläder. De kallar sig Casuals.
”Casuals, football, fighting and fashion, the story of a terrace cult” är det omständliga namnet på den senaste referenslitteraturen i ämnet. Författare är diskjockeyn, journalisten och Liverpoolbon Phil Thornton som beskriver en gräsrotsrörelse som vuxit fram bakom ryggen på mode- och livsstilsindustrin. Osynlig helt enkelt för att den har sina rötter i norra Englands arbetarklass och för att dess arena är fotbollsläktarna, hävdar Thornton. Områden där Sohos styleguruer och trendanalytiker tills nyligen aldrig satt sina fötter. I slutet av 70-talet handlade de alldagliga (men dyra) kläderna om att förbrylla ordningsmakten. Huliganerna klädde ner sig. Bort med lagfärger och halsdukar. På med Fila Björn Borg-träningsjackor och Diadora-dojor för att gängen skulle kunna röra sig i stadsdelarna runt arenorna utan att väcka misstankar. I ”Casuals” minns i dag snart 40-åriga småbarnspappor nostalgiskt hur de i 80-talets inledning förfalskade tågluffarkort och reste genom ett Europa som aldrig hade hört talas om butikslarm och säkerhetsvakter. Tillbaka till Liverpools och Manchesters tuffare förorter tog de med sig exklusiva franska och italienska sportmärken. De kallades ”Scallies”, ”Trendies” eller ”Dressers”. Men det begrepp som blivit det mest varaktiga är ”Casuals”. Och de följde en redan utstakad väg för den engelske arbetarklassgrabben. Ett stenhårt liv i snygga kläder.
25 år senare dyker två välklädda snubbar upp på ett kafé på Södermalm. Det har gått någon vecka efter kalabaliken på Kungsgatan. De tillhör den grupp unga män som hänger runt den firma av organiserade ligister som brukar kallas för Djurgårdens Fina Grabbar (DFG). Krille deltar ibland i de organiserade slagsmålen runt matcherna. Pelle håller en något lägre profil och hör till dem som då och då dyker upp till samlingarna för att uppleva stämningen.
Båda erkänner utan omsvep att de lägger ner lika mycket tid på sitt utseende inför en match som när de går på klubb. Efter en kaffekopp och några slagsmålshistorier försöker de ordna en topp
fem-lista över de klädmärken som är mest casual. Det blir problem direkt. Hör exempelvis det ärevördiga brittiska Burberry hemma på listan? Rent historiskt är märket med sitt patenterade rutmönster definitivt casual. Men de senaste åren har märket börjat dyka upp på allt för många wannabes, menar Krille. Särskilt den typiska, rutiga kepsen. De som har koll har sedan länge gått vidare till andra etiketter. Vidare radas märken upp som för en utomstående mest för tankarna till fritidsseglare. Henri Lloyd, Lacoste, Paul & Shark. Uppblandat med streetwear som Duffer of St. George eller Timberland och engelska klassiker som Pringle och Aquascutum.
- För mig började det med Stone Roses och Oasis och den brittiska popvågen i mitten av 90-talet, säger Pelle. Man följde spåren tillbaka och började intressera sig för northern soul och hela den där modgrejen. Och casualmodet är ju på ett sätt en utveckling av det.
- Många som klär sig casual i dag är inte ute och slåss inför varje derby. De har hittat till läktaren via musiken. Det är de modemedvetna som håller sig i bakgrunden.
Dyker Krille upp på en samling håller han sig inte i bakgrunden. För honom började kärleksaffären med den brittiska läktarkulturen i barndomen med ”Tipsextra” på lördagarna.
- När jag blev äldre och började gymnasiet åkte jag till London med jämna mellanrum. Jag älskade London så mycket att jag till slut blev tvungen att flytta dit i några år, berättar Krille.
På plats i London kunde han följa sitt favoritlag i den engelska ligan från ståplatsläktaren. Att ta både ett engelskt och ett svenskt lag till sitt hjärta är något som är typiskt för den svenske casualmannen. När allsvenskan avslutats följer matchresor, med tillhörande shoppingturer och klubbesök, till de brittiska öarna.
Ett märke som grabbarna runt kafébordet inte behöver tvivla en sekund på att det hör hemma på listan över casualplagg alla dagar i veckan är det funktionella och slitstarka italienska märket Stone Island. (Krilles stickade 5N86-modell ligger prydligt
ihopvikt på stolen bredvid honom.) I England är logotypen med den fyrauddiga stjärnan så starkt förknippad med huliganer att den kan innebära problem för bäraren att besöka landets barer. Krille berättar att det bland de mer hårdföra svenska ligisterna råder uppfattningen att om man ska klä sig i det traditionstyngda märket måste man i alla lägen vara beredd att försvara de naturinspirerade färgerna med nävarna. En av anledningarna till den hätska stämningen är antagligen att den extremt dyra etiketten i höst för första gången har fått distribution i Sverige. Och därmed har det spridits utanför en tidigare mycket exklusiv grupp. I Nitty Grittys nyöppnade butik på Södermalm har en hel vägg reserverats för Stone Island och det ännu mer exklusiva systermärket C.P Company.
- Det har faktiskt gått över förväntan trots de minst sagt avskräckande priserna. Efter första månaden hade vi sålt ut halva vårt lager, berättar Hugo Bergström som tillsammans med Peter Åsbrink driver Nitty Gritty, som både är märkesagentur och affär.
Sportswear Company i Milano, som äger C.P Company och Stone Island, har en årsomsättning på 550 miljoner kronor. I högkvarteret odlas en företagsprofil präglad av sofistikerad högteknologi och funktion. Man talar aldrig högt om det faktum att en betydande del av målgruppen utgörs av de fruktade brittiska huliganerna. På Nitty Gritty är man dock väl medveten om vilka som helst handlar de exklusiva kläderna. Själv bär Hugo Bergström alltid Stone Island på Hammarbys matcher. Men spö har han aldrig fått.
- Jag har haft jackan lite som ett test under säsongen. Det där om stryk är nog rätt mycket snack. Men visst bidrar det till att göra mig ännu mer fascinerad av märket, säger Hugo Bergström.
Det är inte bara modeindustrin som fått upp ögonen för den explosiva kombinationen ultravåld och designerkläder. På Sportpages, Englands ledande distributör av idrottsböcker, finns inte mindre än 45 titlar om huliganism. Och i år är inte mindre än tre långfilmer under produktion på samma tema. Mannen som gav världen historien om skotska horsepundares vardag i ”Trainspotting”, författaren Irvine Welsh, gör regidebut i en spelfilm om Cardiff Citys ökända supporters ”Soul Crew”. Men han får konkurrens. Samtidigt pågår filmatiseringen av John Kings ”Football Factory”, om livet kring ligistfirman Chelsea Headhunters. Och produktionen av ”Congratulations, you have just met the ICF”, superhuliganen Cass Pennants biografi om sin tid som frontfigur för West Hams Inter City Firm. Kända för det visitkort de brukar lämna vid sina offer med den hälsning som även givit namn åt den kommande filmen.
På söndag möts Liverpool och Manchester United i Premier League. För de som minns tiden när det inte gick att hitta Stone Island på Åhléns, tiden före internet, före Foot Locker-butiker och den nakna kocken och före storfilmsproduktioner, är matchen ett tillfälle att drömma sig tillbaka. Det var på läktarna på Anfield Road, och matcherna mellan Liverpool och Manchester United som casualmodet såg dagens ljus. De som inte är nostalgiskt lagda är redan på jakt efter nya, okända och exklusiva klädmärken. Somliga skiter i allt det där och lyfter skrot inför nästa säsongs Stockholmsderbyn.
Krille och Pelle
heter egentligen något annat.
