DAMASKUS Den mörka bläckskriften på cementväggen ser ut att vara relativt färsk: ”Snälla Gud, låt mig dö. Snälla Gud… Jag har varit här i 18 månader och jag vet inget om min familj. Snälla Gud, låt mig dö, men ha förbarmande över min mor”.
Orden tillhör en fånge som tidigare suttit i cellen, någon av de hundratals eller tusentals fångar som förts in i säkerhetstjänstens förvar. Många för att aldrig någonsin komma ut igen. I ett annat hörn av rummets nedre vägg finns en prydligt uppritad tabell för att hålla koll på de dagar som tycks ha förflutit in i evigheten. Tio månader om man räknar varje symbol. Väggarna i cellen är gråmålade och saknar såväl fönster som ventilationstrummor och de skriker av hopplösheten som bor här. Den kvävande heta luften står fullständigt stilla, de bländande kalla lysrören som aldrig släcks och så övervakningskameran som hänger från taket tar upp varenda rörelse och ord i rummet.
Den enda aktivitet som finns för att fördriva tiden är att läsa de vittnesmål som skrivits i små snirkliga bokstäver på väggarna. Väggar vars grå målarfärg har målats lager på lager, fläckvis, över ord som klottrats med bläck och blyerts, ord som är skrivna för att läsas av den fånge som kommer in efter en själv.
Platsen är ett av Syriens mest ökända förhörscentrum, Avdelning 235, i folkmun känd som ”Farr’ Falastin” eller ”Palestinaavdelningen”.
Från de andra förhörscellerna hörs jämrande tröstlösa röster, skrik och gråt. Röster som överröstar varandra, tills en vakt antingen tystar ner eller gör något som får fången att skrika högre.
Att vara här är en mardröm.
Naima tillbringade två veckor hos säkerhetstjänsten. Hon greps anklagad för vad som i Sverige hade klassats som ringa narkotikainnehav, med den skillnaden att innehavet inte var hennes utan hennes syriska grannes. Grannen släpptes därefter ur fängelse medan Naima fick vara kvar.
Hon är inte syrisk medborgare, utan kommer ifrån Somalia, vilket gett henne ett hårdare straff.
Hon tillbringade nästan ett år i fängelse, efter att ha torterats till ett erkännande. Men efter behandlingen hos säkerhetstjänsten förflöt resten av hennes fångenskap som i en dimma.
–De spände fast elkablar i mina nerblötta fingrar och fäste dem i ett bilbatteri.
Naima röker en cigarett när hon berättar det, försöker verka övertygat oberörd. Men tidigare har hon berättat att hon sover dåligt och drömmer mardrömmar som får henne att vakna skrikande flera gånger per natt.
Civilklädda unga män i träningsoveraller, korttrimmade skägg och med vapen i byxlinningen kommer och går i fängelsets korridorer. Det är de som förhör, torterar, tvingar sig till erkännanden som signeras med en blåbläckad tumme på ett förhörsprotokoll som ibland är detsamma som en dödsdom.
Ansvarig för förhören vid Avdelning 235 är George, en rundlagd man i yngre medelåldern, iklädd en färgglad pikétröja och stilrena glasögon i härdat stål som får honom att se ut som en töntig it-konsult. Men blicken beskrivs som hård och kall då han stryker sitt lilla getskägg samtidigt som han slungar vansinniga anklagelser mot sitt offer.
Syriens säkerhetsavdelningar har varit regimens själva ryggrad, onåbara för varje insyn, även från andra delar av landets officiella myndigheter. När människor försvunnit in i dem, som tagna av en obeveklig ström, har få andra kunnat hjälpa dem ut innan säkerhetstjänsten fått vad den vill ha.
Katja, en ung alawitisk aktivist, berättar om sin tid i cell nummer tio:
–Vi fördes in med ögonbindlar och handfängsel. Tjocka svarta vadderade ögonmasker som formade sig runt huvudet med hjälp av breda resårband som tryckte över näsryggen och gjorde det svårt att andas.
–Vi hade gripits vid en demonstration i Bab Touma, i utkanten av Damaskus gamla stad. Vi var omkring 400 demonstranter, de flesta kvinnor.
Aktivisterna hade planerat demonstrationen i veckor berättar Katja.
–Vi hade förberett oss genom att möta boende i området innan, berätta om våra planer och försöka få dem att stödja oss. Vi samlades, vecklade ut våra banderoller och även om polisstationen bara låg ett stenkast därifrån så var vi beslutsamma om att genomföra demonstrationen. Den blev så lyckad, och jag var så stolt.
Katjas kortklippta hår lägger sig mot öronsnibbarna, som hon nuddar vid gång på gång under samtalet.
Hon hölls isolerad i cell nummer tio, i vad som kändes som en evighet men inte kan ha varit mer än en vecka. Hon mottog slag under förhören, men till skillnad från många andra torterades hon aldrig.
–Det var en lättnad varje gång cellen stängdes och jag var ensam igen. Jag satt i hörnet, sjöng befrielsesånger och mindes vår demonstration. Jag mindes hur människorna vi rusade förbi på flykt undan polisen ropade stödjande ord till oss och jag kunde inte vänta på att komma ut igen och organisera en ny aktion.
För Katja har aktivismen ett pris få skulle vara beredda att betala. Priset har varit hennes familj.
De är alawiter från Tartous och tillhör alltså samma minoritet som presidenten och stora delar av regimens inre krets. Nu har de vänt henne ryggen. Hon berättar att hennes sista besök hemma var för flera månader sedan. Hon hade rest hela vägen från sitt studentrum i Damaskus, en resa på sju timmar, för att hälsa på, men när hon kom innanför dörren möttes hon av tystnad från sin mor och öppen fientlighet från sina bröder.
Hennes äldre bror hotade att döda henne om hon fortsatte med sin aktivism och hennes yngre bror hade draperat sig i den syriska flaggan med en bild av Bashar al-Assad i mitten. Han spelade Assad-hyllande musik på högsta volym och Katjas besök hemma slutade på sjukhusets akutavdelning efter att pappan slungat ett tungt ölstop mot henne, vilket träffat hennes högra knä.
Katja är ute i frihet igen, och förbereder sig för nya demonstrationer och ett nytt möte med Avdelning 235:s celler.
–De skrämmer mig inte längre. Tidigare var jag rädd för att förlora min familj. Idag har jag inget kvar att förlora.
