Bussresorna mellan Ängsvik och Slussen gav trebarnsmamman Susanna Alakoski tid att skriva sin roman om uppväxten i miljonprogramsområdet. ”Klasskillnaderna är lika stora i dag. Egentligen är de nog ännu större.”
De flesta brukar klaga på långa resor till och från jobbet. Susanna Alakoski tog vara på minuterna och skrev en roman.
– 2 x 45 minuter i ensamhet är lång tid för en heltidsarbetande trebarnsmamma, konstaterar Susanna Alakoski.
Femton år och många nedklottrade bensin- och bankomatkvitton senare kan hon glädjas över recensenternas lovord och låta buss 437 fara vidare utan henne.
Romantiteln Svinalängorna syftar på 60-talsförorten Fridhem i Ystad. ”Suttio vem okk en alv kvadrat meter. Ree rum och sök” med spis, inomhustoalett och parkettgolv är rena lyxen för den nyanlända familjen från Finland.
Mamman är hemmafru och pappan verkstadsarbetare. Lägenhetskontraktet firar de med vin i mjölkglas. Barnen får festis i tetrapak, och tycker att tillvaron är ganska okej tills festande övergår i missbruk.
Det dröjer dock många år – hela lågstadiet och halva mellanstadiet – innan bokens berättarjag Leena lär sig vad föräldrarna egentligen är: periodare. Hon smakar på ordet. ”Inte så illa. Och bättre än mördare i alla fall.”
Men sakta sjunker betydelsen in. Mönstret är alltid detsamma.
Pappan tar initiativet, mamman hänger på ”för att stå ut”. Supandet kan pågå i veckor och slutar vanligtvis i såväl misshandel av mor och barn som brännhål i parketten.
Leena försöker skydda mamma från pappa, lillebror från dem båda och hela familjen från yttervärldens blickar. Samtidigt växer önskan att någon – skolan, socialen, polisen – ska gripa in. När det väl händer längtar hon ”hem till skiten”.
För efter regn kommer solsken; föräldrarna städar, arbetar, lagar mat, läser saga och som Susanna Alakoski formulerar det: ”Hålen i vårt parkettgolv läkte.”
Beskrivningarna från folkhemmets skuggsida är detaljrika; stanken av bakfylla och jäsande askkoppar tränger ut genom boksidorna. Men här finns också några rejäla bägare humor och litervis med värme från bästisar i liknande sits, uppmuntrande lärare och andra vuxna som bryr sig.
– Annars vore väl boken knappt uthärdlig att läsa. Och det är sant, människor svetsas samman i krig och svåra tider, säger Susanna Alakoski på skorrande skånska.
Boken är inte självbiografisk, men bygger på personliga erfarenheter. Precis som Leena växte Susanna Alakoski upp i Ystads enda miljonprogramsområde. Dessutom släpar hon runt på ungefär samma ryggsäck: uppväxt i en fattig finsk invandrarfamilj med missbruksproblem. Till råga på allt är hon kvinna.
– Det är en trippelbelastning. Men hittills är det väldigt få kvinnor från underklassen som har skrivit om sina erfarenheter, säger Susanna Alakoski, som värjer sig mot begreppet arbetarklassförfattare.
– Varför ska bara minoriteterna pekas ut? Det finns ju inga överklassförfattare.
Hellre kallar hon sig författare med klassperspektiv och en sådan vill hon fortsätta att vara, gärna på heltid.
– Nu när jag har lärt mig hur man gör, är det många berättelser jag vill skriva.
Nästa bok som ännu är på manusstadiet handlar om sexualbrott vid förra sekelskiftet och krig i björkskog, förklarar Susanna Alakoski kryptiskt. Hon känner sig närmare Moa Martinson än mer jämnåriga författare, men kan mycket väl tänka sig att skriva om den medelklass hon tillhör i dag.
Resan från Vasa i Finland till högskoleutbildad pressekreterare hos Gudrun Schyman och därefter tjänsteman i riksdagen har varit ”ruskigt lång”. Och på samma sätt som Leena gradvis blir medveten om sin situation har Susanna successivt fått upp ögonen för sin egen klassresa.
Uttrycket Svinalängorna hörde hon först i vuxen ålder som nyexaminerad socionom på socialkontoret i Ystad. Öknamnet på området där hon växte upp gjorde henne ”oerhört sårad och kränkt”.
– För varje steg man tar når man nya insikter och ser allt större skillnader i samhället. Inte förrän nu har jag kunnat prata om min bakgrund. Och inte förrän nu förstår jag vilken betydelse den haft.
Att skriva boken var svårt, till och med ”vidrigt jobbigt”. Om fattigdom är skamligt att tala om, vad är då inte alkoholproblem? undrar Susanna Alakoski, som tycker att det är en befrielse så fort någon talar om dessa tabun. Hennes föräldrar är döda, men skulle ha varit stolta om de läst boken, tror hon.
– Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till min uppväxt. Och jag känner ingen bitterhet.
Susanna Alakoski återvänder ofta till Ystad. Hon har vänner som är bostadslösa och bekanta som är hemlösa. Själv bor hon finare än någon i släkten hittills gjort: i ett högst normalt radhusområde på Värmdö.
Trygghet är viktigt för henne, inte pengar och prylar.
Och likt bokens Leena har Susanna lärt sig att inte klaga. Tvärtom känner hon en ”sjuklig tacksamhet” över sitt liv.
– Jag har det så bra och det finns så mycket att vara glad för varje dag. Mina vänner blir lite trötta på mig. Själv har jag svårt att stå ut med medelklassens gnällande.
