– Det är min egen cockney, en satsmelodi där jag drar ihop orden. Och alla är inte rumsrena, säger Alexandra Rapaport om pjäsen som har premiär på fredag på Dramaten.

Alexandra Rapaport är trött. När SvD träffar henne på en restaurang nära Dramaten har hon en veckas repetitioner kvar. Sedan är det dags för premiär av Pygmalion på stora scenen.

– Man får alltid panik innan. Men jag har jobbat så länge nu att jag inte får panik av att få panik.

Det är en praktroll hon fått som den fattiga blomsterflickan Eliza från pjäsen av George Bernard Shaw, som också musikalen My fair lady baserar sig på.

– Ja, det är en tjej från en storstadsförort, klipsk och ganska glad men underprivilegierad. Hon är en oslipad diamant. Det finns något befriande i att möta en människa som inte beter sig enligt de regler som gäller. Det är roligt att få jobba på så många olika plan samtidigt, med språk, kropp, kläder, klass och vad som är gångbart.

Vad tycker du om professor Higgins, som ska lära henne prata fint?

– Han är väldigt rolig i Johan Ulvesons gestalt, någon slags övervintrad intellektuell mansgris. En ganska rar person men samtidigt står han för något förlegat och osympatiskt.

Varför är en nästan hundra år gammal pjäs aktuell idag?

– Det görs ju ständigt filmer som bygger på samma tematik. Och det här med make over är ju inte främmande idag. Man ska göras om, bli en ny. Eliza blir ju i princip stajlad, får lära sig vett och etikett och att få språk, vilket inte bara är negativt. Samhället är baserat på att man ska kunna formulera sig och demokratin bygger på att man har ett språk. Dessutom är det tacksamt rent komiskt att få leka med roller.

Alexandra Rapaport, som slog igenom 1999 som rockmorsa i filmen Tsatsiki, morsan och polisen, spelade Elektra på Uppsala stadsteater 2001 där hennes rollfigur pratade rinkebysvenska i ett drama om hedersmord, kärlek och hämnd.

Från början var det tänkt att även Pygmalion skulle använda sig av en Stockholmsdialekt. Ensemblen experimenterade fram och tillbaka och testade till slut istället skånska. Pjäsen utspelas i London så det var inte självklart att det måste vara på stockholmska.

– Det viktiga är att Eliza har ett eget sätt att prata på, som klassmarkör. Jag har använt en skånsk dialekt i botten och lagt oslipade, inte helt rumsrena ord på detta. Sedan drar jag ihop alla ord så att jag får en helt egen satsmelodi.

Hon visar hur det låter och jag förstår inte ord. Tydligen är det medvetet för Alexandra Rapaport väljer när hon vill bli förstådd. Vad hon sa? ”Fucka mina rosor och bara tagga utan att peja, du tanten det är bara att langa fram cashen och peja”.

Alexandra Rapaport påpekar att den här pjäsen inte är ett integrationsdrama, utan snarare tar upp klassfrågan.

– Vi drar mer åt samma håll som aktuella filmen Fish tank, där huvudpersonerna är fattiga och det handlar Pygmalion också om. Jag ville inte göra en invandrartjej igen, även om det inte var avgörande. Men om vi inte skulle ta invandrarsvenska vad skulle vi ta? Söderslang? Vad är ett opolerat förortsspråk? Det finns ingen motsvarighet till cockney, men mitt självkomponerade språk är lika jobbigt för örat.

Hon påpekar också att det finns en coolhetsfaktor med rinkebysvenska.

– Det är inte helt omöjligt att ta sig in i fina kretsar med det språket längre. Men jag kanske är naiv, säger Alexandra Rapaport som fyller 40 om två år.

När hon skulle fylla 30 år var hon inte så åldersnojig. Hon utbrast lakoniskt till SvD: ”30-årskris? Jag har konstant kris.” Nu är hon lugnare.

– Det är ingen panik längre. Jag har rynkor istället.