Sverige har äntligen lyckats få hem diplomaten Raoul Wallenberg, efter månaderna i Budapest och åren i Moskva, efter att USA kidnappade svensken, och gjorde honom till amerikansk hedersmedborgare och stor internationell hjälte – ofta en muskulös äventyrare som sägs ha räddat 100000 judar från lastbilsflak och tågperronger.
Raoul är hemma igen, välkomnad av nya böcker och utställningar, och med sin boning i det permanenta Wallenbergrummet i Armémuseum. Där står han tunn och gänglig och pratar i telefon, i en sepiabrun kontorsmiljö från 40-talet.
–Det enda vi saknar är dofterna från den tiden, men det kommer, säger producent Tina Nordborg, som framför allt är på jakt efter lukten av cigarr och bonvax.
I höst kompletteras rummet med en vägg, där Gellert Kovacs ska berätta om Wallenbergs många olika nätverk i Budapest, judiska och icke-judiska, och hur viktiga dessa var för hjälparbetet.
Kovacs har forskat i ungerska arkiv, och har fått stöd från utrikesdepartementet, som varje år delar ut 450000 kronor till projekt med direkt anknytning till den svenske diplomaten. Dessutom för man dialog med ryska myndigheter, plus planerar arrangemang inför år 2012, 100-årsdagen av Wallenbergs födelse.
Det finns en skuld att betala; UD kunde ha gjort avsevärt mer för att få ut honom från Sovjet, vilket tydligt framgår av en statlig kommission från år 2003, ”Ett diplomatiskt misslyckande”. Undersökningen visar hur passivt och klumpigt man ofta agerade – och betraktas av många som en senkommen ursäkt.
Räcker det inte snart? När har UD betalat av?
–Aldrig, säger ambassadör Jan Eliasson, känslan av skuld blir som en blåslampa på dem som håller på med Wallenberg. Det är bra, för han är oerhört viktig – och kan fungera som förebild för unga människor, och få dem att inse att alla kan göra något.
Wallenberg är extra viktig, tycker flera som jag talar med, eftersom andra moderna förebilder nästan alltid kämpar för de egna: Gandhi slåss för indierna, King för afroamerikanerna och Mandela för de svarta.
Svensken däremot krigar inte för svenskarna, utan för de andra, för judarna, och gör det inte ens i Sverige, utan långt nere i Ungern. Därmed blir han en icke-nationell hjälte, och en sann världsmedborgare, vilket var en av ambitionerna i farfaderns fostran av den unge Raoul.
Men det har också medfört hemlöshet. Vilka borde tacka honom? Vilka borde ansvara för minnet? Judarna, israelerna, ungrarna, svenskarna – eller amerikanerna (för han hade faktiskt två uppdragsgivare – det var Sverige och USA som tillsammans skickade honom till Budapest).
Wallenberg kommer oss allt närmare, till exempel med hjälp av Paul Levines aktuella bok om diplomatens sex månader i Budapest, det första omfattande verket av en svensk historiker.
–Jag vill ge en mer nyanserad och realistisk bild av vad han gjorde i Ungern, säger Levine, bland annat som motvikt till alla överdrivna hjälteporträtt.
Men hur såg Wallenbergs liv ut före Budapest, och vem var han egentligen? Snart får svenska läsare en betydligt bredare bild av hjälten; två stora svenska biografier är på väg, de första någonsin.
–Jag vill sätta in honom i ett större sammanhang, och skildra den tid han levde i, säger Bengt Jangfeldt, som tidigare har skrivit tre lovordade mansporträtt, det senaste av Brodsky. Den här gången är han orolig för bristen på material, projektet kommer egentligen 20 år för sent.
–Jag vill berätta hela den komplexa historien om Wallenberg, hans uppväxt, hans tid i Budapest och spelet om hans öde, säger Ingrid Carlberg, som senast skrev Pillret, en Augustnominerad faktabok. Hon tycker sig märka en nyfikenhet på svensken, inte minst hos yngre generationer.
Bägge räknar med att vara klara till augusti 2012, då Sverige kommer att uppmärksamma 100-årsdagen av Wallenbergs födelse.
Biografierna behövs. Bilden av svensken är vag och undanglidande, och måste antagligen bli mer levande om han ska kunna fungera som förebild för ungdomar. Det idealiska vore om någon hittade ljudupptagningar, smalfilmer och fler personliga brev.
Flera av dem jag talar med hoppas på mer material, från arkiven, men det blir i så fall officiella dokument som knappast kommer att berika vår bild av människan Wallenberg.
–Vi är definitivt inne i en ny fas när det gäller relationen till Wallenberg, säger historikern Ulf Zander som i höst kommer med en bok om bilden av svensken, från 1945 och framåt.
Som Zander ser det är tiden för uppgörelser över. Göran Persson har bett om ursäkt, från regeringen och Sverige, och fler avgörande fakta kommer troligen inte att dyka upp, så nu gäller det att istället summera och acceptera.
Fast det blir en lång lista – acceptera att vi var rädda för ryssarna, att vi inte fick hem honom, att vi förmodligen aldrig får reda på varför ryssarna tog honom, eller varför de gjorde sig av med honom, att det var amerikanerna som först insåg hans storhet, under det att vårt agerande ofta var ”pinsamt och halvhjärtat”, det sista enligt konstvetaren Tanja Schult, som har skrivit en bok om Wallenberg och de 31 monumenten till hans ära.
–När man kommer utifrån, som jag från Tyskland, ser man det tydligare: Wallenbergaffären är mycket infekterad, med mängder av skuld och kluvna känslor, och det har förstås medverkat till att Sverige har tagit så lång tid på sig för att ge honom den plats han förtjänar.
Ett problem har varit jantelagen, enligt Zander. Vår kultur handlar fortfarande mycket om att inte göra sig märkvärdig, och vi har en tveksammare inställning till att hylla hjältar jämfört med amerikanerna.
Fast vi har blivit bättre. Rummet i Armémuseum är en god början, även om det är litet och trångt, och en trappa upp längst bort i ett mörkt hörn.
Alfred Nobel har eget museum, påpekar flera som jag talar med, och menar att nog är väl också Raoul Wallenberg värd ett. Han är en världsberömd hjälte. Hur många sådana har vi?
