En cool, rätt utmanande kvinna med sug i blicken som definierade en era och är still going strong. Vi pratar om Honor Blackman.

Charlotte Rampling har det stora nöjet att spela mot henne i sin nya film ”Jag, Anna”.

– Visste du att vi bägge var med i ”The Avengers” på 1960-talet? Innan Honor Blackman blev Pussy Galore i James Bond var hon Cathy Gale, Avengers första superbrud. Jag kan ha varit påtänkt som den sista, fast det blev inget. Honor Blackman är fortfarande en superbrud. Full gnista, bzzzt! Låt oss nu se om jag kan hålla samma tempo…

Charlotte Rampling, själv rätt cool, även lite utmanande och med en blick som döptes till the look, var istället med om att definiera nästa decennium, när hon intog 70-talet med titlar som ”Så synd att hon är sköka”, ”Jagande skräck” och, givetvis, ”Nattportieren”. Hon slog igenom på kontinentaleuropeisk mark eftersom det helt enkelt inte fanns så mycket European variety hemma i England.

–England var ganska light på den tiden. Som 22-åring fick jag ett italienskt erbjudande som sedan ledde till fler och till det psykologiska djup jag sökte.

1973 spelade hon in ”Nattportieren” i Wien och Rom för Liliana Cavani. I en liten korg, lyckligt ovetande om de rysligheter hans mamma och Dirk Bogarde gestaltade framför kameran, låg Ramplings son Barnaby, som numera är en av de regissörer som vill hålla engelsk film lite mindre light.

–Från fem månaders ålder och framåt följde han med mig på jobbet och med åren blev han mer och mer biten av miljön. Han har det i blodet. Idag är han regissör. En riktigt bra en.

Barnaby Southcombe, som sedan ett par år har en lyckad tv-karriär, långfilmsdebuterar med ”Jag, Anna”. Titelrollen spelas av hans mor Charlotte Rampling medan Gabriel Byrne är en polisman med moraliskt dilemma. Southcombe har skrivit manus – fullt av noir-stämning, trauman, minnesförluster, ensamhet, ond bråd död och sexuell attraktion – med mamma i direkt åtanke.

Hon ler.

–Barnaby vet att jag inte tar tråkiga roller.

Det märks på hennes färgstarka cv. ”Nattportieren”, där hennes koncentrationslägerfånge sjunger Wenn ich mir was wünschen dürfte iklädd nazimössa, långhandskar, uniformsbyxor, hängslen, inget mer och allt i svart, får stå som symbol både för både hennes och 70-talets filmklimat. Det där hade man aldrig kunnat göra idag sägs det ofta om de åren.

–De var inte art house och inte stora breda filmer utan något i mitten. Jag kallar det för ”modig” film. Visconti gjorde dem, John Boorman gjorde dem, Cavani också. Idag är det mera sällsynt.

En som kanske ändå kan räknas dit är Lars von Trier, i vars Melancholia hon medverkade förra året.

–Absolut. Han är så genuint i ögonblicket när han skapar, en man helt utan gränser. Inklusive när han är på presskonferens!

En av de filmer Charlotte Rampling är stoltast över är Woody Allens Stardust memories.

–Det var verkligen jobbigt när den kom ut. Den råsågades. Nu börjar den ju bli något av en klassiker. Vilket ju lär en att ha lite tålamod, så ska nog allting falla på plats.