En ung finsk arkeologistuderande, kallad ”flickan”, får sällskap av en råbarkat brutal, närmast vodkamarinerad och hjärtskärande sentimental rysk macho, kallad ”mannen” under en resa på transmongoliska järnvägen. Resan, de 6304 kilometerna mellan Moskva och Ulan Bator, blir en rafflande, rolig, våldsam och monotont skendunkande skröna.

Men det som i Rosa Liksoms ”Kupé nr 6” börjar som en förfärlig resa för flickan, som inte förstår hur hon ska överleva mannens sällskap, slutar överraskande för både för henne och för läsaren. De kommer fram som de ska efter dagar och åter dagar genom ett köldångande Sovjet. Men inget blir som man tror.

–Jag gjorde samma resa första gången 1986, samma år som boken utspelar sig. Även jag hade sällskap av en rysk man i kupén så idéer och händelser är verkliga, berättar Rosa Liksom när vi träffas strax innan hon ska framträda på Bokmässan i Göteborg.

–Men sedan – hon gapskrattar – har jag packat in lite mer.

Ja, det kan man lugnt säga. För absolut inget i Rosa Liksoms berättelse är lagom. Hon är förresten inte det minsta lagom själv heller.

De sovjetdystra, skitigt gråmelerade samhällena och det förödande vackra landskapet dundrar förbi dag ut och dag in, mil efter mil. Och allvar, tigande, sorg, rädsla och hot pyr i kupén. Man skulle kunna tro att det bara är en mörk historia, men ”Kupé nr 6” är också full av frustande absurd humor som kastar sig mellan extremer med ett drastiskt och hisnande språk.

Mannen är ett öppet spjäll; berättar allt om sig själv, om kvinnorna han älskat och slagit – och slagit ihjäl – om sina år i arbetsläger i Sibirien, om världen och om hur det egentligen är med allting – med osande eder, sexistiska påhopp, rasistiska tillmälen, gråtmilda och kärleksfulla utbrott. Och flickan hatar honom.

Det är mannen som talar, inte flickan. Men dialog finns, i hennes tankevärld; med människorna på tåget, vännerna i Moskva och med hennes alkoholiserade pappa i Finland.

–I jämförelse med mannen, så blev allt hon sa så platt. Så jag började ta bort hennes repliker, och till slut var det bara en kvar. Men den är viktig och sann, rakt av från Bibeln.

I boken startar alla samtal utan småprat, utan inledande fraser. De stora frågorna, de halsbrytande resonemangen kommer direkt.

–Så är ryssarna, som mannen i kupén, han säger allt vad han tänker rakt ut. Jag känner så väl igen detta från min hembygd i Tornedalen, säger hon och berättar att om hon hälsar på efter kanske fem år, så kommer inget ”hur mår du”, ”hur går det”, utan pang på så talar man om Saken.

–Jag tycker om att man berättar historier hela tiden, det är ett slags gammeldags liv. Det blir levande och känslosamt. Som ryssarna.

Finns det ett allegoriskt drag i berättelsen, om hur onormalt stegvis blir normalt?

–Absolut. Människan är ett flockdjur, vi anpassar oss när vi utsätts för hot. Man prövar olika vägar: vara aggressiv, locka, älska, gör allt för att överleva.

Rosa Liksoms minnen av sin egen resa var så traumatiska att det tog 25 år innan hon kunde skriva den här boken. Det var inte resan eller den ryske man som hon delade kupé med som plågade henne, utan det sanslösa våld hon bevittnade i Ulan Bator. Det finns också med i boken: två mongoliska journalister förs bort av säkerhetspolisen efter att ha talat med flickan. Samma sak hände när två mongoliska tv-journalister i Ulan Bator sökte upp Anni Ylävaara, som Rosa Liksom egentligen heter.

–Misshandeln, allt blod, och hur de släpades bort, och hur det betraktades som normalt. Ingen brydde sig i hotellobbyn och jag vet inte om de lever eller är döda. Men du är den första journalist som tar upp händelsen, ingen annan verkar ha reagerat på den.

För flickan i boken blir våldet, ensamheten och dödsångesten det värsta, inte busen hon rest med. Rosa Liksom låter till slut flickan välja en oväntad väg ut, och beskriver en sorts resa mot ljuset, hur ska inte avslöjas här.

I ”Kupé nr 6” är kontrasterna öst/väst påtagliga. Bokens finska student kan, liksom Rosa Liksom, mycket om Ryssland och ”de ryska koderna”, och hon tycker mycket om landet.

–Där är livet alltid mycket starkt, inte som här i Västeuropa, välorganiserat och lagom.

Vad tycker ryssarna om din bild av den ryske mannen?

–På en litterär afton i St Petersburg nyligen hade jag med mig de första 30 sidorna översatta till ryska. Kvinnorna tyckte att bilden är för nedsättande. Men männen! De älskade den! Sådana är vi, tyckte de, säger Rosa Liksom och fyrar av ytterligare ett av sina många hjärtliga gapskratt.