EU lär ha en av webbens allra största hemsidor. Under de senaste åren har mycket pengar investerats i att bygga upp en informativ plattform tillgänglig på unionens 23 språk. Webben har bara några få sådana stora sajter med miljoner länkar – men miljoner små sajter med ett fåtal länkar. Mönstret följer den så kallade ”power law”, ett matematiskt förhållande mellan två kvantiteter som grafiskt ser ut precis som en long tail . Efter Piratpartiets framgång i EU-valet kan man fråga sig var på denna graf som den digitala politiken egentligen utspelar sig. Befinner den sig i den oändliga svansen, eller stiger den mot huvudet?
En slutsats är att framgången ungefär är lika stor som det binära tomrum politiken lämnat öppet. Från statens sida har man ju varit lika ignorant och passiv i att etablera en övergripande digital politik som delar av medieindustrin varit när det gäller att hitta nya affärsmodeller. Men framgången – och då tänker jag främst på att en femtedel av dem under 30 år röstade på Piratpartiet – handlar nog ändå mest om den nya nätverksbaserade informations- eller hybridekonomins framväxt. Vid sidan av möjligheten att föra ett politiskt-digitalt kampanjmakande, är det en ekonomi som inte längre bara mäts i pengar utan där sociala relationer användare emellan blivit helt centrala för nästan allt slags informationsutbyte.
För att vara en plats med så lite legala strukturer har webben under det senaste decenniet formligen exploderat i kreativa samprojekt – från Wikipedia och användargenererade medier till öppen källkod. Grundaren av den senare, Richard Stallman, har påpekat att fri mjukvara är fri som i ”free speech – not free beer”. Piratpartiets framgång kan just ses i ljuset av att låtbytande på Napster på bara några få år växlats ut i olika kollektiva projekt liksom i livliga diskussioner kring integriteten på webben. Lägg därtill insikten om det globalt distribuerade nätverkets enorma kraft och explosiva kapacitet. Världens snabbaste superdator, Seti@home, utgörs exempelvis av några miljoner sammankopplade hemma-PC, som man via en programvara kan upplåta sin beräkningskapacitet till när man inte behöver sin burk. Sharing is caring.
I början av 1980-talet hade det nätverk som nyttjar TCP/IP som kommunikationsprotokoll ett par hundra upplänkade maskiner – idag närmar sig siffran en miljard. Tveklöst är en av samtidens mest komplexa politiska frågor hur man skall förstå detta nätverk av nätverk av Lan, WiFi, hemmanät och stadsnät.
Är det en ny marknadsplats eller ett slags binär agora? Förstår vi kraften i internet – som förmodligen är den mest produktiva offentliga investeringen i mänsklighetens historia – bäst genom en palett av illasinnade repressiva förkortningar, eller genom en förutsättningslös politisk diskussion kring vilket slags lagstiftning som skall gälla för den digitala domänen? Hur skall det juridiska ramverket egentligen se ut för det globala kommunikationsmedium som internet utvecklats till – vem skall bestämma över det och enligt vilka kriterier?
Mediehistorien lär oss att kommunikationsteknologier inte utvecklas på ett naturligt sätt, de är alltid beroende av politiska ramverk och överenskommelser. I början av 20-talet hade exempelvis flera hundra amerikanska universitet, fackföreningar och kyrkor licens att sända radio, därtill hade radio enkelt kunnat bli ett tvåvägsmedium. Men genom politiska regleringar och affärspraktiker utmanövrerades denna modell, för att ersättas med kommersiell radio som främst handlade om att sälja lyssnare till annonsörer. Sett ur ett sådant perspektiv är framgången för Piratpartiet ett slags reaktion på den rädslans geografi som spritt sig på webben, där endast den som framöver beväpnar sig med ett kreditkort går säker.
Pelle Snickars är forskningschef på Kungliga biblioteket.
