Demonstration i Lahore, Pakistan, den 27 februari. På plakatet står det: "Frid vare med profeten Muhammed".
Under de senaste veckorna har danska, svenska och norska diplomatiska beskickningar bränts och vandaliserats. Danska varor har bojkottats, danska flaggor har skändats. Allt detta som en reaktion på publicerandet av tolv teckningar föreställande profeten Muhammed i Danmarks största tidning Jyllands-Posten den 30 september förra året. Men handlar det bara om ett dussin teckningar och en spontan global upprördhet bland muslimer över att deras profet blivit ett karikatyrobjekt? Så enkelt är det inte. Samtliga de danska karikatyrerna trycktes redan den 17 oktober 2005 i den egyptiska tidningen el-Fagr, utan att det vållade några upplopp och utan polisiära ingrepp mot den ansvarige utgivaren.
Enligt en förklaringsmodell står orsakerna att finna i det danska samhället, och handlar om främlingsfientlighet i allmänhet och en muslimfientlighet i synnerhet, som till slut provocerat fram en motreaktion. Enligt en annan förklaringsmodell handlar det om islamistiska grupper i Danmark och islamistiska regeringar i
Mellanöstern som utnyttjat teckningarna för att ta kontroll över dagordningen och stärka sina positioner.
Anhängarna av den förklaringsmodell som ser konfliktens orsaker i det danska samhällets tilltagande främlingsfientlighet kan peka på att företrädare för Dansk folkeparti öppet har ifrågasatt den muslimska närvaron i Danmark. Och det finns de som har gått längre än Dansk folkeparti, och hävdat att ”fanatiska” muslimer bör antingen fördrivas eller utrotas. För detta uttalande dömdes extremnationalisten Kaj Vilhelmsen nyligen till två veckors villkorligt fängelse.
Men att det förekommer muslimfientliga grupper i ett samhälle gör inte hela samhället muslimfientligt, lika lite som förekomsten av militanta islamister bland muslimer gör alla muslimer till militanta islamister. Och Danmark har lagar mot rasism och hets mot folkgrupp - det var i enlighet med en sådan lag som Kaj Vilhelmsen dömdes. Yttrandefriheten i Danmark kan inte beskrivas som ett skydd för rasistiska påhopp på muslimer. Den skyddade
också de 3 500 som den 14 oktober 2005 demonstrerade i Köpenhamn mot publiceringen av Muhammedteckningarna, liksom den skyddar imamerna Abu Laban och Ahmed Akkari när de i predikningar och presskonferenser hävdar sina värderingar.
Var då Jyllands-Postens publicering av teckningarna en medveten provokation? På Jyllands-Postens internetupplaga kan man finna en intervju med tidningens chefredaktör Carsten Juste, där han menar att det var viljan till självcensur som skulle provoceras, inte muslimerna. Besvärande för tidningens trovärdighet i denna sak är dock att flera islamkritiska inlägg, inte minst från företrädare för Dansk folkeparti, tidigare funnit plats i dess spalter. Jyllands-Postens principiella motstånd mot självcensur motsägs också av uppgiften att en annan av dess redaktörer, Jens Kaiser, 2003 nekat publicera en karikatyr av den uppståndne Jesus, med hänvisning till att den skulle ”utlösa ett ramaskri” (Politiken 4/2 2006).
Man bör dock notera att frågan om tidningens motiv för att
publicera inte avgör frågan om tidningens rätt att publicera.
När det gäller de danska imamerna knutna till Islamisk Trossamfund, så har dessa förvisso medverkat till att kontroversen kring teckningarna fått ett våldsamt förlopp. Imamen Abu Laban hävdade själv i en intervju den 5 januari i tidningen Information att Islamisk Trossamfund hade organiserat merparten av den kritik som drabbat Danmark, inklusive den skrivelse från elva ambassadörer från muslimska länder som uppmanade den danska regeringen att ingripa mot Jyllands-Posten. Till saken hör att Abu Laban och Islamisk Trossamfund gör anspråk på att tala för 200 000 muslimer i Danmark, men enligt tidningen Ekstra Bladet (29/1 2006) är detta en grov överdrift. Anhängarna lär inte uppgå till mer än 15 000 personer. Abu Laban står för en hårdför islamism och har kallat Naser Khader, som tagit initiativ till Nätverket Demokratiska Muslimer, och Ayaan Hirsi Ali, mordhotad islamkritisk holländsk parlamentsledamot, för ”råttor i hålet”. Den delegation som
på Islamisk Trossamfunds uppdrag turnerade i Mellanöstern i december tog med sig egna bilder som inte publicerats i Danmark, men som ändå angavs som exempel på det hån muslimer utsattes för. Hit hörde en avbildning av Muhammed som pedofil, en annan som föreställde en bedjande muslim som blir bestigen av en hund, och ett fotografi av en skäggig man i grismask (hämtat från en fransk grisfestival) som också påstods föreställa Muhammed (Ekstra Bladet 12/1 2006). Tydligen ansåg man inte originalkarikatyrerna i Jyllands-Posten tillräckligt provocerande.
När Islamisk Trossamfund bidrar till att trappa upp kontroversen kring teckningarna, så handlar det om politik. Det handlar dels om att stärka sin position bland muslimerna i Danmark, dels att manövrera sig in i en förhandlingsposition gentemot den danska regeringen: ”Så här går det om ni inte lyssnar på oss!”
Ett liknande utnyttjande av teckningarna för egna syften återfinns hos de regeringar i Syrien och Iran som vill vända bort uppmärksamheten från sina
egna övertramp och i stället framställa sig själva som företrädare för en muslimsk värld mot ett förhatligt väst. I stället för en kritisk granskning av Syriens inblandning i Libanon och av Irans försök att utveckla kärnvapen, så får vi en dagordning där den första punkten handlar om muslimerna som offer för västerländskt förtryck.
De som har anledning att känna sig svikna är de moderata och sekulariserade muslimer i Europa som nu finner att de regeringar som skall skydda yttrandefriheten i stället uttrycker förståelse för islamistiska protester, tar avstånd från teckningarna, och diskuterar förbehåll för religionskritik. Genom att lyssna till imamer i stället för till moderata krafter som inte ser religionen som den överordnade faktorn i sin identitet, så beträder man en farlig väg. Rädslan för islamistiskt våld maskeras som ”tolerans” och ”respekt”, och regeringar som är angelägna om att också fundamentalister ska slippa känna sig ”kränkta” gör sig redo för dialog med grupper som är notoriskt
ointresserade av andra förhandlingar än sådana som innebär att de får som de vill.
Att fjäska för fanatiker var en dålig policy 1933, när man i de nordiska länderna också uppmanade den egna pressen till ”ansvarsfullhet” för att inte stöta sig med Hitler. Det torde vara en dålig policy också i dag, i mötet med den radikala islamismen. Problemet är inte att det finns för mycket av yttrandefrihet i Danmark. Problemet är i stället att det finns för lite av yttrandefrihet i de länder där vi nu sett utbrott av danskhat. Det är bristen på kritisk diskussion av religion i totalitära islamistiska stater och i arabvärldens diktaturer, inte möjligheten till sådan diskussion i väst, som legitimerat islamistisk fanatism och skapat förutsättningarna för de våldsamheter som följt på Muhammedteckningarna.
