Slumpen ville att jag skulle börja lyssna på teater i radio igen, som jag inte gjort regelbundet sedan uppväxtåren. Men när Radioteatern, under ledning av Jasenko Selimovic, efter Willy Kyrklunds bortgång i somras valde att reprisera hans helt oförlikneliga pjäs Medea från Mbongo var det omöjligt att motstå frestelsen.
Det är sannerligen en klassiker värd namnet. Dels lyckades Kyrklund omvandla Euripides till något av en modern skilsmässouppgörelse mellan en vit man och en färgad kvinna, som det heter i Bonniers utgåva. Medea framstår här som helt dagsaktuell. Dels är skådespelarna minnesvärda, inte minst Erland Josephsons starka tolkning av Jason och Birgitta Valbergs av Medea – liksom Karl Dunérs regi. Men det är sist och slutligen också en pjäs eminent lämpad för radiomediet: körens mångfald av röster blandad med huvudaktörernas intensivt laddade dialog skapar en intimitet och närvaro helt utan distraherande miljöljud. Suggestivt? Självklart. Otidsenligt? Säkert.
Den senare tanken infann sig i mitt medvetande sedan jag också lyssnat på en del samtidsdramatik. Senast var det reprisen av österrikaren Eberhard Petschinkas (alias Inez du Lac) pjäs Tournante, i regi av Gunilla Abrahamsson, som första gången sändes inom ramen för Radioteaterns Europasatsning i våras.
Det må vara välspelat, men är inte helt lättlyssnat. Här kommer, på bästa sändningstid 19.03, ett blodigt hämnardrama med både Beretta och ljuddämpare i högsta hugg, i kombination med det flämtande flickaktiga hos huvudrollsinnehavaren, 19-åriga Inez du Lac som efter en gruppvåldtäkt finkammar Paris förorter i sin dödliga jakt på gärningsmännen. Barn som vuxna, oskyldiga som gärningsmän, mejas systematiskt ner, med biobesök som en möjlig terapeutisk utväg när hämnerskan tillfälligt fått för mycket. Är radio verkligen så oskyldigt? Detta hade knappast varit möjligt i något annat medium.
Nyligen sändes också sista reprisen av Heidi Lindes Kaboom, också den i regi av Gunilla Abrahamsson. Här är det samlivets enkla trätoämnen som står i fokus: dammsugning, toalettrutiner och allt sådant som kan förgifta vardagen om det vill sig illa.
Det rinner och det brinner. Samtidsdramatiken i radio drar in miljöljud i långt större grad än sina föregångare, på gott och ont. Det är som om det fanns ett tilltagande behov att utmana radiomediets gränser, att närma det till visuella medier. Men varför? Film och tv finns ju där ändå.
