Delar av Jönköpings läns museums folkkonstsamling.
Foto: Magnus Hjalmarsson Neideman /Dan Hansson
En liten glasburk, märkt med ”hjärna” står på sniskan i en överbelamrad hylla i magasinet för Folkkonst på Jönköpings läns museum. Det är svårt att slita sig från detta fragment av mänskligheten, trots att just detta objekt knappast går att tillskriva ens den mest naiva konstnär. Annars innehåller folkkonst det mesta av glädje och mörka kreativa krumsprång. Samtidigt vill många unga skapa debatt och gör det med svidande samhällskritik i korsstygn eller stickat politiskt sprängstoff, som sedan snabbt och utan kostnad delas med likasinnade världen över. Folkkonst har via fildelning, där mönster läggs ut på nätet, gått från att vara en lokal företeelse till en nördig, men global angelägenhet.
På Jönköpings läns museum har man anammat detta glokala perspektiv. Just nu visas projektet Handarbeta för en bättre värld, där ekologiskt hantverk möter politiskt dito, men mest intressant är ändå museets undanskymda samling av naivkonst, eller folkkonst, som är ett bättre ord enligt intendenten Eva Londos. Här i ett proppfullt, mörkt förråd går Jesus igen sida vid sida med dukar täckta av tjock färg och som antar formen av lika misslyckade som svårtolkade van Gogh-experiment.
Det är ystert, men knappast ”fint”. Det är kitsch.
– Det finns många som skulle säga det, men jag är rädd för det ordet när jag vet att så många älskar alla dessa kärleksfullt framställda motiv, säger Eva Londos, som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att samla in allehanda prylar skapade i våra svenska hem.
–Jag ser det här som ett demokratiskt incitament, att vanliga människors skapande också dokumenteras. Som etnolog behöver jag heller inte lägga kvalitativa aspekter på verken, säger Eva Londos och klämmer sig in bland vingliga dragskåp och sprängfyllda hyllor.
För det har blivit en del prylar genom åren. Först var intresset från omvärlden minst sagt ljummet. Det klassiska konstperspektivet, där kvalitet är det kvalificerande honnörsordet, var allenarådande och Londos ansågs – samla skräp.
–Det var många inom den etablerade konst- och museivärlden som bemötte mig med total likgiltighet, säger Eva Londos.
På senare år har hennes fäbless för det udda fått viss upprättelse sedan exempelvis Göteborgs konstmuseum i våras visade Annan konst. En utställning där särlingsuttryck var centrala och som bjöd in till diskussion kring olika estetiska uppfattningar, demokrati och kreativitetens roll i samhället. Utställningen blev en publiksuccé och turnerar nu i Finland och Norge för att till sommaren, i något omarbetad form, landa på Liljevalchs konsthall i Stockholm.
Eljest har med andra ord trängt sig in i den vita kuben och fått dess sidor att bågna. Trots det påverkar sannolikt inte utställningar av det här slaget det etablerade konstlivets gängse uppfattning, utan fungerar mer som en klackspark. Men väl, en välbesökt sådan. ”Så skönt att se den på sistone sönderältade frågan ’är det verkligen konst?’ krypa in på scenen från rakt motsatt håll, som en skrammelorkester som dränker den högbrynta eller upprörda diskussionen”, skrev Mikael Olofsson i Göteborgs-Posten, efter att ha sett Annan konst.
Men när ”fuldesign” och ”naivkonst” i någon form fått upprättelse, placeras andra uttryck i facket för utanförskap. ”Scrapbooking”, där man dekorerar sina fotoalbum, eller fusing, slumpmässigt sammansmält glas, tillhör det moderna hantverkets särlingar, menar arkitekten och folkkonstnären Anna Hansson. Hon experimenterar själv med det tillåtna, bland annat genom att med hjälp av en datorstyrd brodermaskin utmana August Malmströms klassiker Grindslanten från 1885, men nu är barnen utbytta mot kopulerande par.
–För mig handlar det här om frihet. Att jag som kvinnlig utövare får göra vad jag vill. Inom porrbroderiet finns heller inga regler eller förlagor.
Runkdukar, prydligt broderade med respektive veckodag och handdukar med porrmotiv finns också till salu på Anna Hanssons hemsida houseproud.se. Initialt var det alltför präktiga bonader som fångade hennes intresse.
–Jag blev provocerad av alla uppfordrande och lutheranska budskap, som ”Kan du tänka dig köket utan fru, jag kan det inte”. Att addera porr i den här miljön är respektlöst, men när sexualiteten kommer ut i ljuset omvandlas det pornografiska till något annat än skamligt undangömda tidningar.
Har du ett feministiskt budskap? För genom historien har det snarast handlat om att ge kvinnligt hantverk status.
–Absolut, hela handarbetstraditionen är full av förtryck men inte ett manligt sådant. Här har kvinnor i generationer förtryckt varandra genom att bara vända på verket och kolla att knutarna är perfekta. Det är dygdigt med hantverk, man vet vad flickorna håller på med. Jag vill göra upp med allt det där, närma mig hantverket från ett annat håll, säger Anna Hansson.
Enligt Hansson är det också intressant att se vad som händer när de maskinbroderade tavlorna hamnar i en annan kontext, från loppisfynd till uppburet musealt föremål som dessutom, i detta fall, får betraktaren att rodna.
”Begreppet folkkonst tycks skifta med användaren. Ibland är det ett positivt laddat ord för en genuin, naturnära och äkta estetik. Ibland är det något simpelt ofärdigt och lågt man menar”, skriver Caroline Owman i Kulturens årsbok 2009.
Oavsett viktning av begreppet är det för många ett sätt att uttrycka sig. Att virka sina egna vantar vittnar inte längre enbart om hantverkskunnande eller antikommersialism, utan är ett uttryck för craftivism‚ hantverk med ett riktat budskap. Som Body counts mittens, skapade av den amerikanske radikalhemslöjdaren Lisa Anne Auerbach, där mönstret utgör statistik i siffror över antalet dödade amerikanska soldater i kriget i Irak.
Eller landsmaninnan Cat Mazzas projekt Stitch for senate, där hon bett utövare i hela USA vara med och sticka luvor, efter samma mönster som hemmafruarna använde under andra världskriget när de stickade åt soldaterna vid fronten. Men den här gången skickas alstren till senatsmedlemmar, som en påminnelse om de pågående krigen. En returnerad luva med bifogat svarsbrev visas just nu på Jönköpings läns museum.
Även Stephanie Syjucos alster är svåra att värja sig mot. Hon avbildar dyra designerväskor och gör virkade kopior under parollen ”Istället för att arbeta många timmar på ditt tråkiga jobb för att få ihop pengar till att köpa en märkesväska kan du virka en själv istället”. På sin hemsida delar hon sedan glatt med sig av sina Gucci- och Fendimönster, för andra att använda fritt. Syjuco har helt enkelt skapat ett eget gränssnitt där hon gör kopior till nya original.
På årets Frieze Art Fair i London visade hon upp projektet Copystand, där hon plagierade andra utställda verk. Även alster ur MoMa:s samling, som Joseph Beuys Sled och Robert Morris Untitled, har fått handgjorda kopior signerade Syjuco, som på så sätt ger dem ett nytt liv.
Men trots alla genomtänkta Do it yourself-alster som visas i Jönköping, är det ändå 23-åriga Erin Dollars kvinnoskägg som inte går att slita blicken ifrån. Hon utforskar könsidentitet och den egna upplevelsen av kvinnlighet, genom att klä sig i tovade, eller filtade skägg som hon också säljer för cirka 250 kronor per styck på sajten etsy.com.
–Först ville jag bara ha lite kul, men upptäckte snart det stora intresset för skägg. Hittills har jag sålt över 400 stycken till människor över hela världen, säger hon.
–Några kvinnor vill använda dem i styrelserummet, andra i skidbacken. Ett flertal vill också ha en kopia av äkta mannens skägg, berättar Erin Dollar.
Att försäljningen av hantverk och folkkonst har flyttat från den lokala diverseboden ut på nätet, gör att de också blir en egen global ekonomi om än oftast i ganska liten skala. Ekonomerna Don Tapscott och Anthony Williams beskriver i boken Grown Up Digital – How the Net Generation is Changing the World om Wikinomin, en basarliknande ekonomisk logik där produktutveckling är platsoberoende och sker tillsammans med andra i realtid och över internet. Hemslöjdssajten etsy.com är ett exempel på när folks kreativitet kan omvandlas till pengar, utan mellanhänder, och det på en världsmarknad. Bara under maj månad presenterades 1,3 miljoner alster och mer än 800000 bytte ägare, enligt Clara Åhlvik, på Jönköpings läns museum. Hon talar om hantverkets revolution, men poängterar samtidigt att det är få som lyckas omsätta sitt skapande i pengar i någon högre grad.
För Eva Londos handlar inte folkkonst varken om revolution eller om kronor och ören, utan om ren och skär lust. Att människor behöver skapa för att må bra, och om resultatet sedan är ett välansat trädgårdsland, en skev målning av Olles Esso-mack, eller ytterligare en medlem i familjen rondellhund, spelar mindre roll.
–Jag har inte så storvulna tankar, som att det förändrar världen. Jag tror en sådan sak är mer komplicerad än så. Men jag skulle gärna se att samlingen får ett fortsatt liv på något sätt, säger hon och konstaterar samtidigt torrt att formaldehyden torkat i den burken som det står ”hjärna” på.
–Det var en tråkig historia det här, säger hon och tittar länge på den lilla burken. Men annars tror jag på glädje och det är väl ändå vad allt detta andra förmedlar, säger Eva Londos.
Konsthantverk och folkkonst tar plats på våra institutioner och syjuntan har uppgraderats till tingens tankesmedja. Men kvinnoskägg och kapsylarbeten – är det verkligen konst? SvD har inventerat Jönköpings läns museums folkkonstsamling och undersökt hur fildelning påverkar det moderna konsthantverket.
