Jag visste precis vad fader Boris, prästen i en nyrenoverad kyrka på landet ungefär 10 mil från Moskva, skulle säga om Pussy Riot. Ingenting – annat än att det som de hade gjort var av ondo och att ramaskriet över det straff de fick var bortom alla proportioner.

”Överdrivet!” sa han i en undervisande ton, leende och med huvudet på sned som om han gav en församlingsmedlem instruktioner.

Men det var inte Pussy Riot som jag ville tala med honom om.

Historien om det som just hade hänt i Ryssland och varför det hade trollbundit medierna handlade inte bara om fyra söta anarkister som i en katedral hade förlöjligat kyrkan och regeringen. Det handlade om det påföljande straffet, om Vladimir Putins styre och om dess relation till Gud och kyrkan. Ett tvåårigt straff – i ett land där huliganbrott annars sällan leder till mer än villkorlig dom – tyder på att här fanns något utöver deras uppträdande i Frälsarkatedralen, något större än en förolämpning av religiösa ryssar.

Och det var därför jag, en vecka efter domen, åkte för att tala med en präst så långt borta som möjligt från den urbana, upproriska medelklassen.

”Kyrkan och makten” upprepade han med stora ögon och vände sig tillfälligt bort när jag frågade honom om varför dessa två storheter stod varandra så nära – som om jag hade berört något centralt i sammanhanget. ”Varför inte? Vad är det för fel med det? Harmonin mellan den andliga och den materiella makten har alltid funnits där. Om du läser Bibeln, så kommer du att förstå att människan skapades som en enhetlig varelse.”

Och staten då? Vad hade han att säga om det faktum att den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill, offentligt hade välsignat att Vladimir Putin ställde upp som presidentkandidat för en tredje period.

”All makt kommer från Gud” sa Fader Boris. ”Varje nation har det styre den förtjänar”.

En vecka innan domen föll hörde jag Mark Feygin, Nadezjda Tolokonnikovas eldfängde försvarsadvokat, hålla ett passionerat tal i den packade rättegångssalen.

”I Ryssland tillhör det praxis att man ska kyssa domarens fötter om man är föremål för utredning”, sa han medan domaren såg på med uttryckslöst stenansikte. ”Man ska inte bara be om ursäkt och ångra sig, man ska erkänna vad som helst. Man ska gråta, kräla i stoftet och helt utplåna sitt eget jag. Man måste låta sig bli fullständigt krossad av staten.”

Trots att ekonomiska, sociala och ideologiska klyftor skilde dem åt, så verkade Feygin och fader Boris tala om samma sak – den totala statliga makt som den förre fördömde och den senare undergivet accepterade. Feygins tal var dessutom en mer poetisk beskrivning av ett banalt inslag i den ryska vardagen: landets slitna juridiska system förlitade sig mer på personliga tjänster och makt än på lag och ordning. De tusentals personer som jobbar i ett juridiskt system som är till för att straffa och där 99 procent av åtalen leder till fällande domar, förstår inte hur principen att man är oskyldig tills motsatsen har bevisats ska kunna passa in i deras arbete.

Feygin underströk för mig att ett fall som Pussy Riots måste ha beslutats av Putin själv. ”Det är så en pyramidstruktur fungerar, med en feodalherre på toppen, som en venetiansk doge. Självklart är det han som bestämmer om de ska fängslas eller inte”. Var detta sant? Och hur kunde det i så fall komma sig att Putin, en av de mest pragmatiska och icke-religiösa ledare som någonsin har styrt Ryssland, nu stod kyrkan så nära att han i stort sett fick sin makt från Gud?

Låt oss ta en närmare titt på ett antal händelser som ledde fram till domen mot Pussy Riot, händelser som talar för sig själva.

8 februari. Vi befinner oss mitt i den ryska presidentsvalrörelsen. Detta råkar också vara en period av aldrig tidigare skådat missnöje med Putin. Massprotester riktar sig direkt mot bilden av Putins ”helighet” och demonstranter skändar en president som förlöjligas för att ha blivit en tsar.

Putin träffar patriark Kirill, den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, tillsammans med representanter för andra religioner. Patriarken kallar de år som Putin har styrt för ”ett Guds mirakel”. Vad han än säger utöver detta, så uppfattar allmänheten mötet som en välsignelse av Putin.

21 februari. Fyra maskerade medlemmar i Pussy Riot framför sin ”punkbön” där de ber jungfru Maria att ”jaga bort Putin”. Deras framträdande, förklarar de senare, anspelar direkt på patriarkens möte med Putin. Pussy Riot jagas ut, men grips inte.

22 februari. Prästen Vsevolod Chaplin, som i praktiken fungerar som talesman för kyrkan, fördömer uppträdandet. ”Detta är en synd som bryter mot Guds lag. Den viktigaste lagen. 'Syndens lön är döden'”, säger han med ett citat ur Romarbrevet 6:23 till medierna.

26 februari. Rysk polis tillkännager att medlemmarna i Pussy Riot är efterlysta för huliganism. Tre av dem anhålls följande månad.

6 mars. Det är två dagar sedan Vladimir Putin vann presidentvalet. Putins reaktion på Pussy Riots uppträdande är ”negativt”, säger hans talesman Dmitry Peskov och tillägger att det som de har gjort är ”vedervärdigt”.

Denna maktens missnöje får många tolkningar. Statsvetaren Marat Guelman säger till Dozhd TV att det finns ”uppgifter” om att patriarken bad Putin om ”hämnd”. Journalisten Sergej Dorenko säger till nyhetsmedier att brottsutredare berättat för honom att de i Pussy Riot-fallet rapporterade direkt till ”du vet vem”.

25 juni. Vsevolod Chaplin säger till tidningen Novoje Vremja att ”kyrkan lika lite kan skiljas från staten som folket kan skiljas från staten.”

2 augusti. Rättegången har börjat. Under sitt besök i Storbritannien får Putin frågor om Pussy Riot av journalister. Han säger bland annat att de inte bör ”straffas för hårt”.

13 augusti. Vsevolod Chaplin avslöjar att han haft regelbunden kontakt med Vladislav Surkov, Putins chefsideolog. Samtidigt utses Surkov till att se över förhållandet till religiösa organisationer inom regeringen.

17augusti. Tre medlemmar i Pussy Riot döms till två års fängelse. Advokaterna vägrar att kalla detta en eftergift, men straffet är ett år kortare än det som åklagarna yrkat på. Den rysk-ortodoxa kyrkan tillkännager i ett uttalande att man anser att Putin bör benåda kvinnorna.

Vad dessa händelser tycks berätta för oss är, att om lagen är för svag för att legitimera makten, så tvingas man vända sig till en högre makt.

Det var inte så att kyrkan och staten avsiktligt gick samman; Putin tog hjälp av religionen för att behålla makten (han tog till detta grepp på samma sätt som härskare alltid tar till förtryck och sitt gudagivna mandat i revolutionstider). Inget hade egentligen hänt nu som inte hänt förr – problem löstes och de löstes på ett sätt som visade att makten inte så mycket vilade på lagens överhöghet, utan på något annat. Ingen försökte medvetet förminska lagen, eftersom den redan sedan tidigare var svagare än auktoriteten hos nyckelfigurer som Putin och patriark Kirill. De tog till de enda verktyg som fanns tillhanda – ett uråldrigt sätt att agera som hade fungerat under de århundraden då lagstyre saknades.

Men fader Boris var egentligen inte intresserad av allt detta. Han visste att den kyrka där han nu var präst delvis hade raserats under Sovjetstyret – dess tegelstenar hade då använts för att bygga en svinstia. Och han visste att vad de nuvarande ”myndigheterna” (som han kallade dem) än hade gjort i övrigt, så hade de hjälpt till med att bygga upp kyrkan på nytt.

”Det är så mycket att göra här”, sa han och gestikulerade mot kyrkan. ”Jag är helt enkelt för långt borta från allt det där”.

Översättning: Anders Q Björkman