David Coverdale är på ett strålande humör när jag och fotograf Robert kommer in på hotellrummet i Stockholm. När han hör våra namn utbrister han:
– Robert, Harry & David – that’s a fucking band!
Det är tveksamt om det blir en trio med oss som medlemmar. Däremot har David Coverdale fått ihop ett nytt album med Whitesnake och spelar på Sweden rock festival den 6 juni. Han ser ut att må bra efter alla hårda år och verkar älska att prata om hur lycklig han är. På nya skivan finns tre låtar som har ordet ”kärlek” i titeln, All for love, Lay down your love och A fool in love.
– Det borde vara fler. Det är mitt absoluta öde att skriva kärlekssånger. Jag har slutat att kämpa emot.
Han har aldrig ansett sig vara den bäste sångaren, låtskrivaren eller frontmannen. Däremot tycker han sig ha helheten.
– Jag är en förbannat bra cocktail och har lite av allt. Men när jag hör fantastiska sångare som Maria Callas eller Otis Redding är det svårt att tro att andra gillar mig på samma sätt. Precis som det är svårt att ta till sig när jag röstas fram som en av de sexigaste männen. Särskilt när min fru skrattar.
David Coverdale har hunnit testa både det ena och det andra av sex, droger och rock’n’roll, men konstaterar att det är en missuppfattning att man blir mer kreativ av droger.
– Min största stimulans är livserfarenhet. Jag tog droger för att koppla av eller för att ha kul, men har alltid haft en dos av sunt förnuft som handlar om att inte gå för långt. Det är alltid plågsamt att se unga musiker gå ner sig.
Det var inte alls självklart att han skulle satsa på hårdrock. Innan han blev medlem i Deep Purple 1973 lyssnade han på tre plattor: Music of my mind med Stevie Wonder, There’s a riot goin’ on med Sly & The Family Stone och Live med Donny Hathaway.
– De har inget att göra med Deep Purple men jag blir inspirerad av allt från 60-talets soulskivbolag Tamla Motown och Stax. De gjorde storartade riff även om det är mycket mer larm i mina.
David Coverdale hade aldrig satt sin fot i en studio före Deep Purple och han kan fortfarande inte förstå att de valde honom - en helt okänd brittisk sångare - till den världsberömda gruppen.
– Jag pluggade konst och såg en annons i Melody Maker som jag svarade på. Det blev en audition och efter en vecka av vånda hörde de av sig och sa ja.
Numera är han överlycklig över att vara morfar åt två barnbarn och att ta hand om sin 11-årige son. Värre var det när dottern föddes precis när han gjorde sin första Whitesnakeplatta som var början på en succékarriär med ständiga videor på MTV, en tid han kallar Big hair days.
– Jag reste runt världen för att göra promotion och även om jag och dottern numera har en nära relation brottas vi fortfarande med känslomässiga prylar från den tiden. Albumet Trouble från 1978 är döpt efter henne.
Har du planer på att skriva en självbiografi?
– Ja, den ska heta How white was my snake, haha.
