För någon månad sedan skrev jag en krönika om hur tuffa och självständiga yrkeskvinnor i tv-serier ofta behäftas med ett socialt handikapp. Responsen blev stor och snart fann jag mig sittande i Godmorgon världen för att försöka förklara varför Saga Norén i svensk-danska kriminalserien Bron har en släng av Aspergers syndrom. För att inte tala om Megan Hunt i Body proof, Lykke Leth i Lykke och Yang i Grey’s anatomy.

Även i nya hyllade Homeland skildras CIA-agenten Carrie Mathison som den totala ensamvargen med gravt sociala svårigheter att umgås med omgivningen. Varför manusförfattarna är så måna om att göra dessa kvinnor så ensamma, oftast barnlösa och relationshämmade är frågan. Skulle de bli för skrämmande annars?

Men det fick mig att fundera på hur männen skildras i tv-serier. I ursåpan Dallas är JR Ewing patriarken som med ett whiskyglas i handen odlar sin empatilöshet, brutala maktspel och nedlåtande sätt att se på alla. Allt och alla ska offras för oljans skull. Hustrun Sue Ellen Ewing led inte av socialt handikapp men på något sätt skulle hon ju detroniseras så hon fick bli alkoholist.

I Sopranos är Tony Soprano ännu en patriark som inte drar sig för någonting, inklusive massmord. Här inträffar det intressanta att män ofta skildras som ensamvargar men då blir det plötsligt något positivt. Tony Soprano är ju egentligen ett praktarsel som mördar, hatar svarta, judar och kvinnor, går till prostituerade. Ändå finns där en lockelse och många tycker han är så ”häftig”.

Jag har ofta undrat varför. Varför det är häftigt att hata, mörda och förakta. Även i biovärlden finns de här tendenserna. Såg häromveckan den hyllade Drive med Ryan Gosling, som spelar bilföraren, i huvudrollen. Ännu en ensamvarg som träffar fängelseänkan Irene (Carey Mulligan) och ljuv kärlek uppstår.

Egentligen vet de inget om varandra men attraktionen är så där total. När så Irene får se den namnlöse bilföraren, som varit så snäll mot henne, mörda en kille när de åker hiss, tänker man att nu måste det vara kört. Kärleksduvan måtte väl fladdra iväg, särskilt som han stampade ihjäl skallen på killen.

Men det dröjer inte så lång tid innan Irene ringer för att de ska träffas. Hur troligt är det då i verkligheten att en tjej skulle ringa killen som just slaktat någon? Inte så stor. Men i manusförfattarnas värld funkar dessa endimensionella kvinno- och mansskildringar.

Även Mikael Persbrandts Gunvald Larsson i Beck-serien är en typisk ensamvarg som saknar social kompetens och har trassliga relationer. Men han blir också lockande till skillnad från motsvarande kvinnor som mest saknar något: Man, barn, rent av ett liv.

Ensamvargen, som ofta är psykopatiska mördare, får ett positivt drag, som Tony Soprano som springer i terapi mellan morden. Det utstuderade våldet förhöjer liksom allting. Jag är inte säker på att jag vill veta varför.