Scen från inspelningen av ”Dogville” i Trollhättan med bland andra Nicole Kidman och Lauren Bacall.

Prolog
- Oj vad jag har gått och blivit politiskt korrekt helt plötsligt! utropar Lars von Trier bekymrat från Cannes. Samma Cannes som han gladeligen har hjälpt till att uppröra inte mindre än sex gånger tidigare.
Som 1984 - med kalrakat huvud och iklädd svart lädermundering - då både han själv och filmen ”Element of crime” stack i ögonen på många, inte minst jurymedlemmen Dirk Bogarde som svor att han aldrig tidigare hade upplevt en sådan vedervärdig film.
Eller 1987, då han gled runt i Carl Th Dreyers gamla smoking med filmen ”Epidemic” som orsakade utvandring från visningen. För att inte tala om 1991, när han blev så sur över att inte vinna Guldpalmen för ”Europa” att han kallade juryordföranden Roman Polanski för dvärg och slängde ut priset för Bästa teknik från scenen.
1996 kom han inte alls, han hade resefobi (det var något med de hermetiskt tillslutna danska IC-3-tågen), men ”Breaking the waves” skakade om ändå. 1998 var det ”Idioterna” och de sju sekunderna av hård pornografi ovanpå på det
redan provocerande Dogma-konceptet. Och 2000 var det både bråket med Björk och den Guldpalm som långt ifrån alla tyckte att ”Dancer in the dark” förtjänade.
I år är det ”Dogville”, helt inspelad på en enda scen (1 600 kvadratmeter hangar i Trollhättan), nästan helt utan rekvisita men fylld av storheter från olika världsdelar och tidsepoker med Nicole Kidman i spetsen. Här är det amerikanskt 30-tal och depression och här möter vi Grace, på rymmen från mystiska, gangsterliknande män med ont uppsåt. Hon hamnar i en liten byhåla vid Klippiga bergens fot, ”Dogville”, befolkad av fattiga men (till synes) hederliga människor, som bjuder Grace att stanna i utbyte mot hennes arbetskraft. Efter hand tilltar dock spänningarna mellan de infödda och främlingen och Grace finner sig plötsligt helt utlämnad åt bybefolkningens godtycke. Grymheterna tilltar, allt i ”rättvisans” namn, tills en dag då domens timma till slut är slagen.
”Dogville” fick bitvis svidande kritik för sin påstådda anti-amerikanism. Andra lyfte
den till mästerverkstatus. Inte minst filmens eftertexter, illustrerade av osminkade USA-bilder från depressionstiden till tonerna av David Bowies ”Young americans”, fick folk att gapa. Som Variety-kritikern Todd McCarthy: ”Detta är, kort sagt, von Triers eget ”J”accuse!”, riktat direkt mot en hel nation!”.
Det är bara att konstatera att det är precis som det brukar vara: Lars von Trier har varken upphört att uppröra eller göra film av synnerlig kvalitet. Långt ifrån.

1. Amerika
Ett land som Lars von Trier aldrig har besökt men som han helt enkelt kände sig tvungen att skildra efter det att några amerikanska kritiker reagerade på dödsstraffstemat i ”Dancer in the dark”. Vilket har gjort honom politiskt korrekt.
- Titta bara på hur amerikanerna visade upp Danmark i HC Andersen-filmen med Danny Kaye! Snacka om förolämpning! Och nu går de på mig för att skildra deras land... Fast allvarligt, det är märkligt hur de, amerikanerna, inte kan ta kritik, i alla fall en hel del av dem. Om du är den starkaste pojken i klassen så ska du först och främst vara ödmjuk, eftersom det är du som har makten. Och så måste du vara beredd på att ta kritik. Annars är du egentligen ganska futtig.
- Jag har antagligen samma politiska uppfattning som cirka tio procent av den amerikanska befolkningen. Samma statistik gäller även för Danmark. Vilket skulle betyda att jag är enig med många fler amerikaner än danskar.
- Så jag är inte anti-Amerika, hur kan man vara anti ett helt land? Men jag är emot den rådande amerikanska politiken och jag är emot Irakkriget och hela den idiotiska teorin om att det är västvärlden mot muslimerna. Historien har lärt oss att det inte går till på det sättet.
- Men jag vill understryka att jag skrev färdigt manus långt innan både den 11 september och krigets utbrott. Vilket är lite synd, eftersom tajmingen har gjort mig till en politisk moralist. Och det kommer nog att tillta med tiden. Som ung var det mycket viktigt för mig att inte vara politisk, om inte annat som ett uppror mot min
radikala uppfostran. Men med åren närmar man sig sina föräldravärderingar.
- ”Dogville” är till syvende och sist inte en film om Amerika. Men när jag skrev den så utgick jag från författare som Steinbeck och Mark Twain och Faulkner, eftersom de har fångat en stämning av ett speciellt Amerika som jag fann mycket fängslande. Och så kom jag in i läget där jag provocerar mig själv. Provokation är alltid min favoritteknik när jag skapar en historia.


- Jag skrev Grace-rollen till Nicole Kidman när jag såg henne i Eyes wide shut, säger Lars von Trier till SvD.

2. Stilen
Det nakna golvet med kritstrecken. De osynliga väggarna och dörrarna som öppnas och stängs i luften. Rummets begränsning. Lars von Triers senaste tekniska äventyr är så långt från Peter Jackson man kan komma.
- Först skrev jag historien och tänkte mig ett mer traditionellt upplägg. Men sedan åkte jag på en fisketur och bilderna kom till mig, jag såg det hela uppifrån och jag tänkte på kartor och ritningar. Och så gick alltihop upp för mig: detta är modellen! Det är lite Brecht över det, här finns Vår lilla stad-känslan där man hela tiden ser alla
karaktärerna, och det kändes helt logiskt alltihop. Sista pusselbiten föll på plats när jag såg ”Sagan om ringen”: det där, tänkte jag, är bara för mycket och inte alls roligt! Det är en sak när man ser Barry Lyndon och man vet, att här väntade de i månader på att ett visst dis skulle infinna sig. Då är det kraftfullt. Men när det är någon jäkla dator som fixar till alltihop så är det så tråkigt och komplett ointressant, tycker jag.

3. Kylan
Lars von Triers känslosamma, melodramatiska ådra får stå tillbaka i ”Dogville”. Brechtiansk Verfremdung och intellektuellt betraktande råder här.
- ”Dogville” är mer intellektuell och det är jag helt ok med, jag har ju redan prövat på det andra. Detta är en film som ligger mig mycket nära, dess sarkasm, John Hurts torra berättarstil. För mig är detta mycket mer personligt än Guldhjärta-filmerna med ”Breaking the waves” och allt det där. Det var mer på låtsas, detta är mer jag. ”Dogville” är inte heller särskilt manipulerande - för en gångs skull.

4. Kritstreckstrilogin
”U, S and A” heter trilogin. ”Dogville” är först ut. ”Manderley” kommer näst. ”Wasington” är nummer tre.
- ”Wasington” utan h. Varför får ni se när den kommer. Alla kommer de att utspela sig i USA och Grace kommer att vara huvudpersonen. ”Manderley” kommer nästan bara att ha svarta karaktärer. Stilen kommer att vara exakt samma i alla tre, kritstreck och allt. Jag tvingar mig till detta, vilket jag är dålig på eftersom jag alltid vill göra något nytt nästa gång. Men denna gången menar jag det. Ni är varnade.

5. Nicole
Skådespelare som byts ut är inget ovanligt i filmvärlden (samtalet ägde rum just som Kidman - på en fullbesatt presskonferens - hade lovat att vara med i trilogins alla delar).
- Jag skrev Grace-rollen speciellt till henne efter att ha sett ”Eyes wide shut”. Sedan jobbade jag hårt på att få ut hennes ”inre person”, som jag även gjort med mina tidigare huvudpersoner. Jag attraherades mycket av människan bakom skådespelerskan Kidman, hennes ljuvhet, hennes
sårbarhet, särskilt den. Björk gillade aldrig film, det gör ju Nicole. Jag tror att det gick bra. Jag har en mycket insisterande kamera när det gäller att få fram saker ur mina personer.
- När jag skrev rollen så hade jag hört att Nicole ville jobba med mig, vi hade inte skrivit kontraktet än. Om hon inte hade kunnat så hade jag bara hittat någon annan. Det var ju så vi fann Emily i ”Breaking the waves”, efter det att den första skådespelerskan (Helena Bonham-Carter) hoppade av. Sånt händer hela tiden. Och det som är det fina med det tråkiga är att man aldrig fick veta hur det kunde ha varit, bara hur det kommer att bli.

6. Rollistan
Mer skådespelare. Till synes handplockade. Harriet Andersson, Lauren Bacall, Paul Bettany, James Caan, Philip Baker Hall, John Hurt, Chloë Sevigny, Stellan Skarsgård. Och Udo Kier, etc. Representanter för allt från klassisk Hollywood till Cassavetes och modern american independent, Dramaten och Bergman, brittisk toppklass, Fassbinder, etc. Vissa av dem har minimala
roller.
- Jag behöver hjälp med att handplocka. Och jag känner faktiskt inte till dem allihop. Men jag vet att det finns en superb undervegetation av amerikanska skådespelare, som bara ligger något under stjärnstatus. Vissa av dem har jag försökt att arbeta med i åratal, som Ben Gazarra. Men många av dem har ramlat i knät på mig. Men det är ju egentligen hemskt att ha med Lauren Bacall och Harriet Andersson i så små roller - Bacall tittade på sitt manus och sa bara ”Du skojar!”, trots att jag hade talat om vad som gällde. Jag skulle gärna göra en film per person med folk som dessa. Men nu är de alltså en ensemble, och så är det med det. Overcasting, tror jag man kan kalla det. Jag tycker samtidigt att alla dessa toppskådisar i små roller ger byn en särskild atmosfär: staden känns mycket levande eftersom de alla är så bra.

7. Utmaningar och tvång
Att vinna i Cannes är inte längre så viktigt som det var 1991 men Lars von Trier har svårt att inte tävla. Mot sig själv, framför allt. När han gör en film
blir det inte bara en film, det blir en trilogi.
- Ja, jag har sagt att jag aldrig skulle komma tillbaka till Cannes för att tävla om jag någonsin vann Guldpalmen och nu reste jag igen. Men jag tycker att Cannes är ett bra sätt att visa sin film på och det är lite fusk att komma till en filmfestival utan att tävla - det är ju ok att förlora också. Jag har svårt att säga nej till utmaningar. Kalla det masochism, kalla det rädsla för tomhet. Mitt problem är att jag har ett överskott av adrenalin och om jag inte använder det till något konstruktivt så går det till något destruktivt. Jag försöker lära mig. Det vore underbart att inte behöva göra film och istället syssla med flugfiske. Men jag är för dålig på flugfiske. Jakt klarar jag inte heller av - djuren skrattar åt mig. Jag är nog också lite rädd för djuren...

8. Fler utmaningar
2006 ska han regissera Wagners Nibelungens ring (ännu en trilogi, med en prolog) i Bayreuth. Många väntar på ”Riket 3”. ”Dimension”, påbörjad 1991, ska inte gå upp förrän 2024. Eller?
- Med ”Dimension” händer det inget. Med ”Riket 3” händer det väldigt lite. Det finns ett manus men Danmarks Radio är inte intresserade och så många av skådespelarna är ju döda. Kanske är det bra för mig med en oavslutad trilogi. Hur som helst, jag har ju bara ett liv! Wagner blir min militärtjänst. Den tänker jag på varje dag och jag har en liten idé om hur det ska gå till. Det ska bli 15 timmar och jag är inget operafan men detta måste jag bara göra! Det kommer att bli jobbigt men sånt säger man bara inte nej till. Annars håller jag på att lära mig att koppla av.

9. Katrin Cartlidge
Hon skulle ha spelat Vera. Just när inspelningen hade börjat fick hon bud om att hennes far var svårt sjuk, och var tvungen att resa. Men det var hon, Katrin som avled, 41 år gammal i september i fjol, som följd av lunginflammation och blodförgiftning. ”Dogville” är tillägnad Katrin Cartlidge.
- Jag tyckte så mycket om henne.